walkingbass

walkingbass

Jönköpingsmuschen

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Aug 28, 2016 22:29:03

Det är en söndag där jag är på ett halvbluesigt humör, framförallt på grund av en tinnitus som är straffet för en bröllopsspelning föregående kväll med många blåsare, stark medhörning och en i viss mån åldersbetingad ovana vid starka ljud. När jag åker hem i natten går bilen tystare än någonsin och när jag slår av motorn hör jag hur mina öron är fulla av ett intensivt tvåstämmigt tjutande. Man kan bli rädd för mindre, men turligt nog klingar det sakta av till en tyst paussignal som bara hörs när det är tyst. Som nu.

På kvällen bestämmer jag mig för att trotsa regnet och slå några golfslag och man kan ju tänka att ingen annan har kommit på den idén, men vi är en handfull medelåldringar som skyfflar iväg knallgula bollar på rangen och jag hittar snart slagen och fylls av den där tillfredsställelsen som bara en ren bollträff kan ge. Jag gräver fram en ny pollett och lyckas fortfarande hyggligt när en man letar sig ner från de övre golfmattorna och säger med den djupaste jönköpingsdialekt jag hört på länge, att nu är det inte mycket kvar av dagsljuset precis, och vi växlar några ord om väder och vind innan han frågar om jag trivs bra häruppe på golfklubben. Jag stannar till och blir helt avväpnad, för det råder ingen tvekan om att han verkligen är intresserad av att veta om jag verkligen trivs på sagda golfklubb. Vi enas efter en kort diskussion om att det är finfint men att allt ändå har sina sidor. Efter ytterligare diskussioner om regnställ, den svunna sommaren och det annalkande mörkret säger han plötsligt att ja, du får ha det så bra, innan han går vidare mot bilen. När han säger bra, säger han snarare ”braå” med en vokalbildning som sitter långt ner i halsen. Du som har någon relation till Jönköping kan säkert föreställa dig.

I regngloppet märker jag att jag ler när jag plockar upp nästa boll och jag inser snart att jag har mött urtypen för jönköpingsmuschen. Den eftertänksamme pragmatiske, helt choosefrie mannen som inte imponeras av något bortom länsgränsen men som har ett uppriktigt och nyfiket intresse för alla kontaktytor i sin egen omvärld. På väg ner till bilen kommer jag att tänka på Edde, som lämnade oss alltför tidigt, med alla sina skrönor och historier som alltid bubblade upp ur honom, men som heller aldrig stod i vägen för hans intresse för hur andra har det.

Imorgon kommer jag att plocka fram mina tjockaste vokaler och fråga hur någon mår.







Torredembarra 3

ResaPosted by Bo Hellgren Aug 07, 2016 23:51:16
En av de sista kvällarna i Torris, som vi lite vanvördigt kallar Torredembarra efter nästan sex veckor, anordnas ett foodtruckjippo med ett tiotal bilar och en scen där några band spelar. Det ser rätt trevligt ut och vi strosar in på den allmänna parkeringen som i några timmar blir plats för ett familjeanpassat festivitas. I USA är ju ofta foodtrucks en garanti för att det är bra käk till ett rimligt pris. I Spanien verkar det vara hyfsad, eller snarare godkänd, mat till ett lågt pris. Vi ställer oss i lite olika köer och står efter någon halvtimme med mat i händerna, men absolut ingenstans att sitta. Arrangörerna har strött ut lite plastbord och dito stolar, som de garvade spanska familjerna nu sitter och paxar medan någon i familjen agerar matbud. Efter några tafatta försök gör vi som några andra, och sätter oss helt enkelt på marken, vilket fungerar hjälpligt. Jag beger mig till den separata dryckesutskänkningen där man först får ställa sig i en kö för att köpa biljetter, som sedan en meter åt vänster skall omvandlas till dryck. Det finns några köer som går oändligt långsamt och sedan några mer anarkistiska försök att hänga runt disken, som i en bar ungefär. Jag ansluter mig till en av de kortare köerna som betjänas av en flicka, som betjänar kunderna i en slumpmässig ordning och som till slut verkar tycka att just den kön är så tråkig att hon överger den. Kvar står vi, ett tiotal personer, utan dryck men med biljetter och väntar på att någon annan skall tycka att vår kö förtjänar betjäning. När denna stund inte verkar inträffa upplöses kön och flera ställer sig runt disken, där en mycket energisk man istället bokstavligen slungar ut öl och läsk, han har en ganska bred sträcka där han fångar biljetter i en lika slumpmässig ordning. Här börjar min inre svenske ordningsman tala med allt högre röst om hur bristfälligt kösystemet fungerar, och hur hela matfestivalen präglas av ett enda manana. Då som först märker jag hur missnöjet börjar sprida sig i den lilla folksamling som fortfarande inte fått betjäning och de börjar läxa upp de som tränger sig, allt medan den stackars personalen fortsätter att lotta ut dryck. Till slut får jag min läskeblask och vecklar ner mina stela ben i en ställning som senare visar sig vara omöjlig att resa sig ur med bibehållen värdighet. Maten håller samma temperatur som luften: 28 grader.

På väg hem till Sverige övernattar vi i Celle i Tyskland, där det visar sig att en vinfestival äger rum. Vi släntrar dit i natten och är både hungriga och törstiga. Efter femton minuter sitter vi vid ett bord med lite enkelt käk. Jag går till stället som säljer öl med låga förhoppningar om att lyckas, men får direkt hjälp. Ölen kostar 3 euro och så får du lämna 1 euro i pant för glaset säger den unga dam som tappar upp en öl med en skummande krona. Jag låter den ljusa ölen skölja bort vägdammet och funderar ett ögonblick på spansk entusiasm och tysk effektivitet. Allt har sin charm, denna sommar som aldrig vill ta slut.





Torredembarra: 2

ResaPosted by Bo Hellgren Jul 27, 2016 00:43:23
Vi sätter oss i bilen strax efter nio på kvällen och åker norrut i skymningen. Det är en bländande vacker kväll när vi sveper genom det katalanska landskapet i god motorvägsfart, på väg mot Vilafranca del Penedès där M har snokat fram att en jazzfestival äger rum. Vi trasslar oss igenom vägtullar, rondeller och infarter och befinner oss snart i en bilkaravan vars enda syfte är att hitta en parkeringsplats. En hopplös och tidsödande expedition och GPS-tanten räknar om rutten så många gånger att jag vill döda henne med en slö kniv. Till slut får vi för oss att åka så nära festivalområdet mitt i den gamla stadskärnan som möjligt, och likt en hägring dyker ett parkeringshus upp där vi med ett skohorn och lite olivolja kan klämma in vår ospanskt stora bil. Vi behöver äta något innan konserten med Richard Bona, men det är tusen och åter tusen katalaner som sorglöst flanerar omkring. Till slut får vi ett bord på en italienare, men det är bara tjugo minuter kvar till konserten, vilket gör att jag får lämna M och J i en restaurang i en stad vi aldrig varit i med en from förhoppning om att ses vid parkeringshuset efter konserten. Jag ilar och tränger mig fram så långt det går i publikhavet, gissningsvis fyra tusen personer, och hinner precis dra ett djupt andetag innan Bona smyger i gång det afrokubanska groovet i den silkeslena natten. Det går inte beskriva Bona på något annat sätt än att han förkroppsligar musiken. Jag förstår inte ett ord av hans sånger, men han är musiken och det är obegripligt vackert, sofistikerat och briljant.

Tiden flyger i Bonas sällskap och mitt blodsocker är vid strumpkanten när jag stökar mig ut från konserten precis innan extranumret, ut i gränderna, där köerna till matställena är borta och pizzabagarna säljer halva pizzor för tre euro genom sina fönster. Jag frågar en ung flicka vad hon har för bitar kvar och hon berättar att det strax kommer en nybakad pizza med cuatro quesos, fyra ostar. Jag betalar fyra euro för pizzan och en cola och de starka ostarna briserar som ett fyrverkeri i min mun. Pizzan är tunn som ett hårt tunnbröd och det är en av de bästa måltiderna i mitt liv. På stående fot, en halv pizza i en pappersbit och en kylskåpskall cola. Publiken börjar lämna konserten, fylla upp de trånga gränderna, men jag går med lätta och lugna steg mot parkeringshuset.

På vägen hem kör jag fel i varje rondell, men det gör inget en svart, varm natt i Katalonien.




Torredembarra: 1

ResaPosted by Bo Hellgren Jul 17, 2016 13:22:26
Jag är vid Kataloniens kustremsa mot Medelhavet, samma hav som når stränderna i Nice, som förbinder Afrika med Europa och är en hägring om ett nytt liv och dödsfälla för de undermåliga flyktingbåtarna. Bilderna från nyheterna skaver bakom ögonlocken och det är omöjligt att värja sig mot dessa tankar när det djupblåa havet glimrar i junisolen. Jag försöker att inleda dagarna med en morgonpromenad, ibland med lurarna fulla av musik och prat, men oftast med de rullande vågorna som ljudtapet. En av de första dagarna möts jag av något som låter som en skolklass på friluftsdag, vilket också verkar vara fallet. De spelar fotboll på stranden i någon typ av turnering, iförda västar i självlysande färger. Det går inte att ta miste på allvaret i matchen, och ett av lagen briserar i eufori när de gör mål. Och på något avlägset sätt känner jag igen mig i den där hundraprocentiga fokuseringen där matchen, och kanske leken, är allt. Det helt oförstörda engagemanget och känslan av att vara helt uppslukad av samspelet och kampen. I vuxen ålder har jag snuddat vid den känslan i innebandy och badminton, men känslan som man upplever som barn ersätts av en lite allvarligare, och ibland lite grinigare kamp. Det här är ändå något helt annat. Ett vibrerande nu.

När jag gick i lågstadiet, trean tror jag, promenerade vår lärare med hela klassen från Attarpsskolan till Kyrkskolan för att vi skulle möta en annan klass i brännboll. Det var förstås mycket spännande, särskilt som ryktet om en av killarna i Kyrkskolan hade nått oss. En bolltrollare utöver det vanliga. Och vi spelar inne först, tror jag, och fröknarna står och räknar poäng för lyror och frivarv och en pinne för alla som är inne. De är mycket allvarliga och vi byter sida och pressar Kyrkskolans lag, som har ganska många ute vid konerna, när Calle ställer sig med det lilla brännbollsträt i sina händer. Han kastar upp bollen och sopar till den med en sån kraft och precision att alla bara stannar upp. Jag kan fortfarande för mitt inre höra ljudet av träffen, ett smack som ingen varit nära. Bollen flyger som en projektil, klyver luften och verkar segla ända till kyrkogården, innan någon längst bak börjar lubba med alla krafter för att rädda det som räddas kan. Calles klasskamrater verkar ha varit beredda och ramlar in, förkroppsligade poäng i frökens streckräkning. Efter matchen samlas alla runt fröknarna som förkunnar att deras räknande har lett till att Kyrkskolan har vunnit, med en eller några poäng. Det kändes som att livet saknade mening, att vi inte kunde sjunka längre ner. Allt var förlorat.

När jag som nybakad lärare, femton år senare, står med ett papper och en trubbig blyertspenna och försöker hålla reda på tid och poäng, inser jag att min barndoms brännbollsmatcher borde ogiltigförklaras. Det är nämligen helt omöjligt att hålla koll på lyror och alla de ungar som trillar in, bränns eller slår frivarv. Icke desto mindre förkunnar jag med halvmyndig röst att ena laget vann. En klassisk domarskandal.


My old flame, Keith Jarrett och Charlie Haden

MusikPosted by Bo Hellgren Apr 17, 2016 12:50:45
Jag kommer ihåg precis när jag köpte skivan Last dance på Duusmann i Berlin, kort efter Charlie Hadens död. Min totala brist på kalenderbitarkunskaper vaggade in mig i tron att den var inspelad efter duons mästerverk Jasmine, som jag har ägnat många timmar åt, det är perfekt söndagsmusik. Båda skivorna är i själva verket inspelad i samma månad, i Jarretts egen Cavelight Studio, 2007.

Last dance inleds med My old flame som tidigare bland annat har spelats in av Billie Holliday, och av Ella Fitzgerald i en ganska smäktande version med ett stort orkesterarrangemang. Jarrett och Hadens version är något helt annat, och jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på just det spåret. Vilket kan tyckas märkligt för i mina öron innehåller det ingen av Jarretts större prestationer, i själva verket blir jag nervös av hans pianospel här. Temat presenteras visserligen med det där lyriska, svävande handlaget som bara Jarrett har. Men efter hand är det som att Jarretts gränslöshet successivt tar överhand. Det är pratigt och hamnar liksom mitt i nyllet, som att han inte med några korta ord kan berätta vad saken egentligen gäller. Och han ger sig inte utan fortsätter att breda ut sina sextondelsfraser som om det verkligen skulle gå att kommunicera något meningsfullt på det sättet.

I den här tagningen av My old flame är det basspelet som är den konstnärliga höjdpunkten. När Jarretts svada har tysnat tar Hadens bassolo vid, och musiken stillnar och blir plötsligt det där samtalet mellan två världsmusiker, där den lågmälda förklaringen alltid vinner. Hadens förmåga att formulera det kristallklara i ett solo där varje ton verkar betyda något alldeles särskilt. Efter någon runda är Jarrett tillbaka och låten har nu fått en ny innebörd, plötsligt känns det som att pianot reflekterar det Haden precis har presenterat och låten stillnar i ett outro som bara förstärker känslan av lyssnandets förgänglighet och fullkomlighet.

Mariestad? Mariestad.

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Mar 20, 2016 00:08:05
Det är den där lördagen där jag tänker att jag skall sova ut, men ändå vaknar tidigt och sjunker ner i fåtöljen med kaffe och DN, en ograverad dag, efter en besinningslös vecka med heltidsjobb, halvtidsstudier och repetitioner ett par kvällar. Och när jag tycker mig se kaklet närma sig pannbenet skickar jag in kursens sista inlämningsuppgift, om kontrastiv grammatik, innan nästa sjukommafemma startar, och ett par hägrande dagar av icketid öppnar plötsligt upp sig.

Det är en berusande känsla och jag beger mig ut på en lång promenad och ser hur den sista snön verkar släppa taget om fotbollsplanen och hur småtjocka gubbar joggar i lite för tajta löparbrallor, men jag har inte hjärta att säga det. En bil stannar på andra sidan vägen och två damer i sjuttifemrycket frågar om vägen till Mariestad. De är lite uppbragta över den bristfälliga skyltningen till sagda ort, men jag tror att jag ger rätt besked om rondeller och högersvängar och när jag för tredje gången repeterar vägbeskrivningen tittar de på mig och säger att, du det skall vi nog klara, som om mina pedagogiska ansatser samtidigt vore en värdering av hur bortkomna jag tyckte att de verkade i allmänhet.

Och ja, det kanske det var.



Fritt fall

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Mar 15, 2016 23:07:45
Den vanligtvis hemtrevligt nedstämda åldersbluesen utvecklades i helgen till en stund av primalskri i fosterställning vid insikten att mitt åldrande nu kan beskrivas enligt följande: a)Jag är mellan femtio och sextio. b) Jag behöver läsglasögon. c) Jag är (lätt) överviktig. d) Jag börjar bli gråhårig.

Jag tänkte att dessa smärtsamma insikter skulle få mina elever att flytta sitt självupptagna fokus från de annalkande examensskrivingarna, men de var kalla som is. Det svenska skolsystemet har inte lärt dem något om empati. Någon antydde att jag ju faktiskt kan göra något åt övervikten. Tack. Det kändes mycket bättre att kunna komplettera listan över tillkortakommanden med dålig karaktär och lättja.

När jag som minst behöver det har dessutom tolvåringen börjat göra sig rolig över namnet Walkingbass med illa dramatiserade monologer av typen "Jag heter Bosse Hellgren och är så kreativ och har en blogg som heter Walkingbass". Hon har för säkerhets skull upptäckt det putslustiga i att 'bass' är en homonym som ju betyder både bas och aborre.

Den vandrande aborren. Säger hon. Jag går ner i källaren och spelar bas. Säger jag.

Kan man inte bara få vara ifred?




Till C

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Feb 21, 2016 23:06:14

Det har gått några veckor nu, sen jag fick höra det ofattbara, att du har lämnat oss, och jag borde ha skrivit den här texten för länge sedan. Kanske säger det något om skillnaden mellan dig och mig. Du var den som gjorde, utförde, planerade och organiserade. Entreprenören som såg möjligheterna och som hela tiden vågade ställa frågorna som ledde dig vidare. Jag väntar med att göra allt det där viktiga tills det nästan är för sent. Jag hoppas att jag kan lära mig att vara mer som du med åren, C, men jag lovar inget.

Det har varit en bedrövlig månad, C, och jag är nog inte ensam om att ha gått i snögloppet med tårarna sakta strilande nerför kinderna. Den stora tomheten som snärjer en i det bottenlösa svarta. Meningslösheten. Men så, när man famlar efter något litet att gripa om, dyker ögonblicken och stunderna upp, som bitar av drivved som bär en liten bit framåt, mot lite grundare vatten. De besynnerliga äventyr som du drog ut oss på.

Jag tänker på alla söndagar i Gränna Hamn, med försenade artister, tidsscheman åt pipan, band i blodsockerfall och en ständig tidsnöd, i regn och rusk. Hur du lyckades navigera genom allt detta, inte minst genom att du litade på dina medarbetare och din familj. Men framför allt genom ditt lugn och din rutin. Ibland var din tajming rätt usel, som när vi i bandet frågade efter en artist som var en kvart sen, och du säger i PA:t att ingen har sett denne man sedan 1967. Han stod tjugo meter ifrån dig, C, kommer du ihåg, stämningen blev ganska osvensk. Eller minns du i Tranås, den lille, runde och ganska berusade mannen som klev upp på scenen efter din patenterade presentation av extranumret, precis innan J hann kliva ut på scenen?

Innan spelningarna var det ofelbart så att du hade glömt instrumentkabel, plektrum eller stämapparat. Men det hörde till på något sätt, det var petitesser som inte hindrade dig från att uppslukas av musiken. Håret stod på ända in the early morning rain och det kändes som att du njöt med gitarren i knät i ett enda nu.

Jag tänker på hur vi har skumpat runt i buss till Falun, Stockholm och hur vi hamnade i Katalonien för en spelning. Och den eländiga bandfesten på din flotte i Bunn. Regnet öste ner och inget Noréndrama kan slå den misär vi upplevde den dagen. Men det var som att du njöt av friheten, med ett glas rödvin i handen och regnet i ansiktet. Kommer du ihåg när vi spelade i Sunne, C? På något sätt hade vi i bandet glömt, eller snarare förträngt, att vi skulle spela ett dansset efter vår anspråkslösa show. Ett grymtande missnöje spred sig bland oss trötta musikanter, men det tog inte sju minuter innan du stod där med en bricka med förfriskningar till bandet serverade med ett leende och de där gnistrande ögonen som alltid verkade vara fulla av liv. Jag minns Elvistävlingen, där du såg till att vi fick spela med Reggie Young, och där en av deltagarna var så nervös att han genomförde repetitionerna med öppen gylf. En annan Elvistolkare hade åkt från Tyskland i en trasig Range Rover, med ideliga reparationer längs autobahn som följd. Dagarna innan hade han spelat in en reklam för en tysk Elviswurst. I juryn satt Joe Esposito. Det är nästan osannolikt.

När jag har pratat med människor om dig de här dagarna, C, så har det slagit mig hur många som har haft en vänskaplig och varm relation till dig. Hur många vi är som har fått vistats tillsammans med dig i olika sammanhang, där du har visat att professionalitet också kan gå hand i hand med kamratskap, och många förlösande skratt. Hur du alltid har varit stöttande och uppmuntrande. Hur du alltid har bjudit in.

Jag kommer att sakna dig, C. Det har varit så roligt att lära känna dig. Vila i frid, min vän.

Jag kommer nog behöva klamra mig fast vid de där bitarna av drivved ett tag till.

Vänlig hälsning
B







Next »