walkingbass

walkingbass

Torredembarra 3

ResaPosted by Bo Hellgren Aug 07, 2016 23:51:16
En av de sista kvällarna i Torris, som vi lite vanvördigt kallar Torredembarra efter nästan sex veckor, anordnas ett foodtruckjippo med ett tiotal bilar och en scen där några band spelar. Det ser rätt trevligt ut och vi strosar in på den allmänna parkeringen som i några timmar blir plats för ett familjeanpassat festivitas. I USA är ju ofta foodtrucks en garanti för att det är bra käk till ett rimligt pris. I Spanien verkar det vara hyfsad, eller snarare godkänd, mat till ett lågt pris. Vi ställer oss i lite olika köer och står efter någon halvtimme med mat i händerna, men absolut ingenstans att sitta. Arrangörerna har strött ut lite plastbord och dito stolar, som de garvade spanska familjerna nu sitter och paxar medan någon i familjen agerar matbud. Efter några tafatta försök gör vi som några andra, och sätter oss helt enkelt på marken, vilket fungerar hjälpligt. Jag beger mig till den separata dryckesutskänkningen där man först får ställa sig i en kö för att köpa biljetter, som sedan en meter åt vänster skall omvandlas till dryck. Det finns några köer som går oändligt långsamt och sedan några mer anarkistiska försök att hänga runt disken, som i en bar ungefär. Jag ansluter mig till en av de kortare köerna som betjänas av en flicka, som betjänar kunderna i en slumpmässig ordning och som till slut verkar tycka att just den kön är så tråkig att hon överger den. Kvar står vi, ett tiotal personer, utan dryck men med biljetter och väntar på att någon annan skall tycka att vår kö förtjänar betjäning. När denna stund inte verkar inträffa upplöses kön och flera ställer sig runt disken, där en mycket energisk man istället bokstavligen slungar ut öl och läsk, han har en ganska bred sträcka där han fångar biljetter i en lika slumpmässig ordning. Här börjar min inre svenske ordningsman tala med allt högre röst om hur bristfälligt kösystemet fungerar, och hur hela matfestivalen präglas av ett enda manana. Då som först märker jag hur missnöjet börjar sprida sig i den lilla folksamling som fortfarande inte fått betjäning och de börjar läxa upp de som tränger sig, allt medan den stackars personalen fortsätter att lotta ut dryck. Till slut får jag min läskeblask och vecklar ner mina stela ben i en ställning som senare visar sig vara omöjlig att resa sig ur med bibehållen värdighet. Maten håller samma temperatur som luften: 28 grader.

På väg hem till Sverige övernattar vi i Celle i Tyskland, där det visar sig att en vinfestival äger rum. Vi släntrar dit i natten och är både hungriga och törstiga. Efter femton minuter sitter vi vid ett bord med lite enkelt käk. Jag går till stället som säljer öl med låga förhoppningar om att lyckas, men får direkt hjälp. Ölen kostar 3 euro och så får du lämna 1 euro i pant för glaset säger den unga dam som tappar upp en öl med en skummande krona. Jag låter den ljusa ölen skölja bort vägdammet och funderar ett ögonblick på spansk entusiasm och tysk effektivitet. Allt har sin charm, denna sommar som aldrig vill ta slut.





Torredembarra: 2

ResaPosted by Bo Hellgren Jul 27, 2016 00:43:23
Vi sätter oss i bilen strax efter nio på kvällen och åker norrut i skymningen. Det är en bländande vacker kväll när vi sveper genom det katalanska landskapet i god motorvägsfart, på väg mot Vilafranca del Penedès där M har snokat fram att en jazzfestival äger rum. Vi trasslar oss igenom vägtullar, rondeller och infarter och befinner oss snart i en bilkaravan vars enda syfte är att hitta en parkeringsplats. En hopplös och tidsödande expedition och GPS-tanten räknar om rutten så många gånger att jag vill döda henne med en slö kniv. Till slut får vi för oss att åka så nära festivalområdet mitt i den gamla stadskärnan som möjligt, och likt en hägring dyker ett parkeringshus upp där vi med ett skohorn och lite olivolja kan klämma in vår ospanskt stora bil. Vi behöver äta något innan konserten med Richard Bona, men det är tusen och åter tusen katalaner som sorglöst flanerar omkring. Till slut får vi ett bord på en italienare, men det är bara tjugo minuter kvar till konserten, vilket gör att jag får lämna M och J i en restaurang i en stad vi aldrig varit i med en from förhoppning om att ses vid parkeringshuset efter konserten. Jag ilar och tränger mig fram så långt det går i publikhavet, gissningsvis fyra tusen personer, och hinner precis dra ett djupt andetag innan Bona smyger i gång det afrokubanska groovet i den silkeslena natten. Det går inte beskriva Bona på något annat sätt än att han förkroppsligar musiken. Jag förstår inte ett ord av hans sånger, men han är musiken och det är obegripligt vackert, sofistikerat och briljant.

Tiden flyger i Bonas sällskap och mitt blodsocker är vid strumpkanten när jag stökar mig ut från konserten precis innan extranumret, ut i gränderna, där köerna till matställena är borta och pizzabagarna säljer halva pizzor för tre euro genom sina fönster. Jag frågar en ung flicka vad hon har för bitar kvar och hon berättar att det strax kommer en nybakad pizza med cuatro quesos, fyra ostar. Jag betalar fyra euro för pizzan och en cola och de starka ostarna briserar som ett fyrverkeri i min mun. Pizzan är tunn som ett hårt tunnbröd och det är en av de bästa måltiderna i mitt liv. På stående fot, en halv pizza i en pappersbit och en kylskåpskall cola. Publiken börjar lämna konserten, fylla upp de trånga gränderna, men jag går med lätta och lugna steg mot parkeringshuset.

På vägen hem kör jag fel i varje rondell, men det gör inget en svart, varm natt i Katalonien.




Torredembarra: 1

ResaPosted by Bo Hellgren Jul 17, 2016 13:22:26
Jag är vid Kataloniens kustremsa mot Medelhavet, samma hav som når stränderna i Nice, som förbinder Afrika med Europa och är en hägring om ett nytt liv och dödsfälla för de undermåliga flyktingbåtarna. Bilderna från nyheterna skaver bakom ögonlocken och det är omöjligt att värja sig mot dessa tankar när det djupblåa havet glimrar i junisolen. Jag försöker att inleda dagarna med en morgonpromenad, ibland med lurarna fulla av musik och prat, men oftast med de rullande vågorna som ljudtapet. En av de första dagarna möts jag av något som låter som en skolklass på friluftsdag, vilket också verkar vara fallet. De spelar fotboll på stranden i någon typ av turnering, iförda västar i självlysande färger. Det går inte att ta miste på allvaret i matchen, och ett av lagen briserar i eufori när de gör mål. Och på något avlägset sätt känner jag igen mig i den där hundraprocentiga fokuseringen där matchen, och kanske leken, är allt. Det helt oförstörda engagemanget och känslan av att vara helt uppslukad av samspelet och kampen. I vuxen ålder har jag snuddat vid den känslan i innebandy och badminton, men känslan som man upplever som barn ersätts av en lite allvarligare, och ibland lite grinigare kamp. Det här är ändå något helt annat. Ett vibrerande nu.

När jag gick i lågstadiet, trean tror jag, promenerade vår lärare med hela klassen från Attarpsskolan till Kyrkskolan för att vi skulle möta en annan klass i brännboll. Det var förstås mycket spännande, särskilt som ryktet om en av killarna i Kyrkskolan hade nått oss. En bolltrollare utöver det vanliga. Och vi spelar inne först, tror jag, och fröknarna står och räknar poäng för lyror och frivarv och en pinne för alla som är inne. De är mycket allvarliga och vi byter sida och pressar Kyrkskolans lag, som har ganska många ute vid konerna, när Calle ställer sig med det lilla brännbollsträt i sina händer. Han kastar upp bollen och sopar till den med en sån kraft och precision att alla bara stannar upp. Jag kan fortfarande för mitt inre höra ljudet av träffen, ett smack som ingen varit nära. Bollen flyger som en projektil, klyver luften och verkar segla ända till kyrkogården, innan någon längst bak börjar lubba med alla krafter för att rädda det som räddas kan. Calles klasskamrater verkar ha varit beredda och ramlar in, förkroppsligade poäng i frökens streckräkning. Efter matchen samlas alla runt fröknarna som förkunnar att deras räknande har lett till att Kyrkskolan har vunnit, med en eller några poäng. Det kändes som att livet saknade mening, att vi inte kunde sjunka längre ner. Allt var förlorat.

När jag som nybakad lärare, femton år senare, står med ett papper och en trubbig blyertspenna och försöker hålla reda på tid och poäng, inser jag att min barndoms brännbollsmatcher borde ogiltigförklaras. Det är nämligen helt omöjligt att hålla koll på lyror och alla de ungar som trillar in, bränns eller slår frivarv. Icke desto mindre förkunnar jag med halvmyndig röst att ena laget vann. En klassisk domarskandal.


Valv, oändligt

ResaPosted by Bo Hellgren Jun 24, 2014 11:35:39
Det är ett privilegium säger kyrkvärden, men ni bör sitta kvar under hela samlingen, ungefär en timme. Vi tackar och blir placerade på en enkel, obekväm träbänk, några meter innanför kören i St Paul's Cathedral. Vi har fått den inplastade ordningen för evensong och försöker att hänga med så gott vi kan. Sitta, stå, sjunga. Från katedralens entré hörs ett aldrig tystnande sorl från turisterna som försöker att ta in valven, höjden, bråddjupet.

Kören sjunger Magnificat, och det är ett destillat av den sakrala musikens skönhet. Orgeln, manskören, med gossopranerna som är helt fria, helt orädda i sitt musicerande. De sjunger sina stämmor med den precision och renhet som många musiker bara kan drömma om. Det är musik som är helt omöjlig att värja sig mot och när körledaren slår av slutackordet hänger efterklangen kvar i en, två, tre, fyra, fem, kanske sex sekunder. Jag blinkar bort tårarna och tycker mig ana de tranströmerska valven som öppnar sig.

Efteråt frågar jag tioåringen vad hon tyckte. Jag förstår inte riktigt vad grejen är, svarar hon.



Cappuccio

ResaPosted by Bo Hellgren Nov 21, 2013 23:58:28
Jag åker till Stockholm och helgen som rätt länge har legat och glimrat som en oas i höstmörkret trängs ändå dagarna innan med känslan av att jag nog i själva verket inte hinner det här. Jag har befunnit mig mitt i en tvåveckorsperiod där det inte går att tänka längre än en dag framåt. Där man lever från lektion till lektion, från samtal till samtal, från uppsats till uppsats, från stavfel till stavfel. Så länge man kan hålla huvudet någorlunda högt och fixerat fungerar det, men egentligen avskyr jag den typen av veckor. Jag behöver känna att jag ligger ett par steg före i tanken, men det är som att det inte går att planera bort en viss typ av stress.

Så fort jag fäster mina rågummisulor på trottoaren släpper allt, och jag flanerar sorglöst med uppfälld krage längs Stockholms gator. Jag brukar ofta inleda mina Stockholmsvisiter på Cappuccio, ett café längst inne i Gallerian, så även den här gången. Jag har alltid gillat Cappuccio. Förmodligen för att personalen har ett intensivt tempo som kombineras med en närvaro och smidighet, som för en lantis känns urban. Det är sociala kontaktytor som är korta och situationsorienterade, men ändå innehåller någonting, kanske värme. Jag sätter mig vid disken och beställer en kaffe och, ja, en dammsugare och det är full aktivitet i den rektangulära köksdelen. En av tjejerna som jobbar där verkar ha järnkoll på hela verksamheten. Hon delegerar, pushar och driver hela stället med en attack som är ruggigt imponerande och samtidigt får mig att känna mig väldigt gammal, väldigt trött. Vill du ha ett glas vatten också?

Mitt i ruschen kommer en liten tjej, mellanstadieålder, i rosa täckjacka och berättar att hon har tappat sin mobil, förmodligen när hon satt och fikade för en liten stund sedan. Jag tittar ner i kaffekoppen och tänker att det förmodligen inte finns någon vettig lösning på den situationen och att det enklaste för personalen nog skulle vara att säga, nej, om den inte ligger där du satt så är det nog ingen idé att försöka hitta den. Men den unga arbetsledaren nöjer sig inte, hon frågar efter hur mobilen såg ut, kollar snabbt om de andra i personalen har fått in någon mobil, frågar var hon satt och om hon vill låna telefonen för att ringa den, hon följer med tjejen till sittgruppen där hon hade suttit, vänder på dynorna, kryper på golvet, frågar de gäster som sitter där nu och ringer upp Gallerians väktare och förklarar läget med mobilen och väktarna kommer dit direkt och är lika trevliga och fina mot den mobillösa tjejen. De hittar ingen mobil men följer henne till en annan väktare som hon kan återkomma till för att se om den lämnas in under dagen. Mobilen är försvunnen men det tycks som att flickan i den rosa täckjackan ändå lämnar Cappuccio med lite lättare steg.

Jag reser mig och går, lämnar plats för andra och krånglar på mig jackan i folkvimlet. Tack för idag, hoppas du får en trevlig helg, ropar den unga caféföreståndaren som nyss har vänt upp och ner på ett café för att hjälpa en mellanstadieflicka som förlorat sin mobiltelefon.











Sommaren som jag minns den III

ResaPosted by Bo Hellgren Sep 08, 2013 22:44:25
Jag har masat mig upp ur sängen, lämnar luftkonditioneringen och beger mig på promenad med stukad fot. Medelhavet på höger sida, framför mig strandpromenaden med palmer och längst bort berget med den botaniska trädgården. Det är en ganska varm morgon och jag linkar fram med lurarna intryckta och tycker att det är en ganska fin morgon. Även om det är precis i början av säsongen så är det en jämn ström av turister från hela Europa som söker sig mot den katalanska kusten. Inte minst är det ryska inslaget påtagligt, jämfört med hur det såg ut för åtta år sedan, när vi var i Blanes senast. De flesta ryssarna har anammat den västerländska stilen, och går egentligen inte att särskilja från skandinaver eller engelsmän, med sandaler, shorts och t-shirts med tvivelaktiga tryck Men den här morgonen är det annorlunda. Jag möter ett mindre sällskap av ryssar, och jag får känslan av att det är tre generationer som är ute och semestrar och de känner sig påtagligt vilse, på det där sättet som alla gör när man är på en ny plats, men det är också något annat. De är klädda i finkläder, gåbortbyxor och skjortor som ser så stärkta att jag kan känna hur de skaver i värmen. På fötterna har de skor som ser för varma ut och de är välkammade och prudentliga. Runtomkring vimlar det av turister som bara är klädda med sin egen bekvämlighet i åtanke. Spanjorerna själva är ju världsmästare på att se bekväma ut, i vilken hetta som helst. Vi andra anpassar oss så gott det går, och väldigt få verkar bry sig om hur de ser ut en morgon på strandpromenaden.

Jag promenerar vidare och inser att jag är illa berörd över det ryska sällskapets belägenhet, och att det bottnar i mina egna smärtsamma upplevelser av hur jag med begränsad framgång försöker hitta rätt klädsel till rätt tillfälle. Och inte minst i minnena av kontakten med de textila material som var mode när jag var barn och tonåring. Jag kan fortfarande få panikkänslor när jag tänker på stickiga, sträva byxor och skjortor som har passerat genom mina garderober. När jag tänker på en speciell polotröja som jag hade i högstadiet kan jag inte andas. Det är som att polokragen äter sig in i halsen. Den stryper mig sakta. Eller gabardinbyxorna som jag hade när jag var betydligt yngre. Det kliar över hela kroppen bara jag tänker på hur de rev i mitt känsliga skinn. Och jag finns fotograferad när jag är två, tre år gammal, jag har hängslen, fluga och kavaj och ett par byxor som har den textila strukturen hos ett rivjärn. Jag kan känna hur kavajen är alldeles för varm, hur den sticker och irriterar. Gåbortkläder. Det är fasansfullt.

Förmodligen är det därför jag hatar att ha smoking på mig, när jag spelar bas. Den där flugan som alltid hamnar på sned och trycker på adamsäpplet och byxorna som alltid är för varma inne, men kylskåpskalla utomhus.

Den absoluta känslan av onaturlighet.






Sommaren som jag minns den II

ResaPosted by Bo Hellgren Aug 25, 2013 20:14:32
Jag har promenerat en timme när jag slår mig ner och beställer en cafe con leche och en liten vatten. Det är fortfarande morgon, försäljarna börjar att plocka upp sina varor vid grönsaksmarknaden. En man backar in en lätt bedagad skåpbil, med en nonchalant precision.

Jag tänker att ingen i hela världen kan nå mig just nu.



Sommaren som jag minns den

ResaPosted by Bo Hellgren Aug 04, 2013 22:52:29
Vi reser till Spanien, igen, och sitter plötsligt på balkongen i Salou och anar i bakgrunden det ständigt pågående partajet som en ekande ljudkuliss, ungefär som i ljudläggningen av Sällskapsresan. Och vi sitter där och tittar lite undrande på varandra medan vi knaprar i oss de spanska kexen och chipsen. Vi är här nu, efter en lång resdag, med lunch och middagslur i Frankfurt och en tågresa från Barcelona som faktiskt är smått hysterisk med mängder av soltörstande européer som trängs mot södern. Vi står upp i en dryg timme innan vi lyckas administrera sittplaster till vårt lilla sällskap: undertecknad och M och 3 x J. Vi fångar en taxi och efter viss pappershantering landar vi i en fin lägenhet i ett lägenhetskomplex med låsta grindar, trevligt och ordningssamt på det spanska sättet. Det vill säga att det mesta fungerar bra, men att stället också är välsignat med vakter som måste vara sprungna direkt ur den spanska militärpolisens internutbildning.

Det är mycket lugnt på komplexet, och vi tar oss friheten att sitta på balkongen i den ljumma medelhavsnatten. Syrsorna kvirrar och en kall öl smakar aldrig bättre än så. Natt och en väntande sovmorgon in blanco, låt alla klockor stanna vi kan frysa bilden här ett tag, sommaren framför oss, här och nu, mindfulness och ja vad du vill. Men just i den njutbara overkligheten anar vi hur vakten i en grön självlysande väst lite oroligt scannar av området i jakt på potentiella fel och snart har vi en rätt skarp ficklampa rätt i våra nyllen och en ljus röst som på småknackig engelska förklarar att vi måste vara tysta efter klockan 24 och inte skall sitta på balkongen så sent. Vi ursäktar oss och släntrar in mot de väntande bäddarna.

Vår första semesterdag på plats besöker vi den jättelika nöjesparken Port Aventura, en ganska trivsam anläggning för en familj med barn i skiftande åldrar. Det är ganska mycket spanska skolklasser där, men det är alltigenom en trevlig upplevelse och vi delar upp oss i lite olika konstellationer under dagen, för att alla skall få sina lystmäten tillfredsställda. De två äldsta, 18 och 20, hastar i väg mot de lite tuffare åkattraktionerna, medan jag och M försöker att beveka nioåringens lite mer räddhågsna inställning till höjder och fart. Vi har en alltigenom trevlig dag, fram till det livsfarliga sista åket, då jag och nioåringen åker Cocco Piloto, en slags flygplan där jag får vika ner mina hundranittio centimeter på ett sätt som inte är särskilt värdigt. Vi åker i snigelfart och flamsar några meter ovanför mark och skall kliva av den lilla vagnen när jag missar ett minimalt aluminiumsteg och trampar snett. Det gör så ont att jag tror att foten är bruten, det flimrar för ögonen och jag börjar kallsvettas. Jag haltar ner och sätter mig på en bänk och försöker att linda foten med vad som finns tillhands. Semesterns första dag, en bruten fot, det kan inte vara sant. Det visar sig enligt min diagnos röra sig om en kraftig stukning och fotleden börjar se ut som en tennisboll. Jag knyter gympadojan så hårt jag kan och vi går sakta hem och det fungerar riktigt fint. Det som inte fick hända hände inte. Det är en bra sommar.







Next »