walkingbass

walkingbass

Bad Soul Company på The Pheasantry

ResaPosted by Bo Hellgren Mar 08, 2013 12:35:28
Det är fredag kväll och vi kliver av tuben vid Sloane Square för att promenera längs Kings Road i Chelsea mot målet för kvällen, The Pheasantry, som är en restaurang i Pizza Express regi med en jazzinriktad scen i källaren. En ganska trevlig lokal där man hamnar nära scenen. Man kan boka bord, men bara så till vida att man blir garanterad ett bord, borden pytsas ut i den ordning gästerna anländer. Det kan med andra ord löna sig att vara i tid, så att man inte hamnar vid ridecymbalen i öronhöjd, eller får tillbringa kvällen med att titta in i basistens ända, vilket var ett äldre pars lott den här kvällen.

Jag har vid tidigare tillfällen varit på Pizza Express vid Dean Street i Soho och konceptet känns igen. Det är inte riktigt som att gå på Nefertiti eller Fasching, där man får vara nöjd om en måttligt engagerad servispersonal droppar förbi någon gång under kvällen. Här svärmar servitriserna kring bordet så fort du har satt dig och är måna om att du skall beställa något, om inte hela tiden, så ofta på ett nära nog påfluget sätt. Pizzan är förstås bra, inget du åker omvägar för, men idén med musik och mat i London är samtidigt något jag kan hantera vilken dag som helst i veckan året om.

Den kväll vi är där spelar Bad Soul Company, som enligt beskrivningarna såg ut att passa våra preferenser. Ett alternativ hade varit en palestinsk avantgardesaxofonist i Soho, men vi valde den breda vägen och lyssnar snart på BSC som består av sångerskan Rabia och ett band som är ojämnt men hyggligt. Det är soul, R&B och acid jazz i en ganska slick mix och kvällens drottning är Rabia, som är en enastående sångerska, med ett bluesigt uttryck som är så rätt i stilen och så kaxigt säkert att jag upptäcker att jag bokstavligen tappar hakan. Hon leder oss in i en vandring i Badus land och det är någonstans här jag börjar hallucinera och drömma om hur Rabia skulle låta med ett riktigt fullblodskomp. För bandet som helhet verkar inte vara bekväma med den avskalade akustiska milieu som lokalen erbjuder. Pianisten tycks av okända orsaker ersätta det traditionella rhodessoundet med lokalens flygel, och han är som pianist dessvärre inte vuxen den uppgiften. Hans lama anslag biter inte en gång under hela kvällen. Basisten spelar sönder drygt hälften av alla låtar, och står med ryggen mot hälften av publiken längst fram på scenen. Gitarristen är usel men tycks inte förstå sina begränsningar. Trummisen däremot är fenomenalt bra, nära magisk.

Om man då bortser från trummisen som helt har förstått att svänget i genren inte ligger i att spela mycket utan att hitta hänget och det komplexa i att leverera ett avskalat komp som får åhörarens öron att småputtra, så präglas bandet av ett slags musikhögskolefunkideal som får mig att rodna. Rabia hyllar sina musiker under hela kvällen, men jag vill ställa mig upp och skrika att du förtjänar ett så mycket bättre musikaliskt öde. Vid två gitarrsolon exponeras det faktum att musikerna inte alls bottnar i den tradition de verkar. Gitarristen exekverar två solon, tekniskt drivet, men med ett helt felorienterat tonmaterial till den ständigt närvarande mollbluesen och han seglar iväg i en tröttsam kromatik som inte fäster i en enda harmoni utan svävar som en missriktad missil och det blir än värre när han försöker uttrycka sig i den ystraste durighet jag har hört och det i låtar som dryper av blå månar och misslyckade försök att få lite stil på sitt vemod och sin livsleda och brustna hjärta.

Hjalmar Söderberg hade stått helt frågande till detta översvallande och okontrollerade uttryck. Och då är det fel.

Rabia, du är värd så mycket mer.

Camden den 22/2 2013

ResaPosted by Bo Hellgren Mar 01, 2013 11:13:46
Det är fredag i Camden Town och efter att ha passerat ett varv i Camden Lock, den besynnerligt vibrerande marknadsplatsen sitter vi på The Elephants Head och äter lunch. Det är nästan fullt och servicestökigt på ett sätt som inte går över vår svenska trevlighetsgräns. Vi skiljs åt och och jag lyckas återvända till den mest exklusiva basaffär jag vet. Jag är förvånad över att jag hittar och sitter snart ned med en Fender Precision Bass från 1964 inspelad av händer från Olympen. Det är ett fantastiskt instrument och det svindlar när jag börjar fundera på vad basen har varit med om i sitt fyrtionioåriga liv. Pubar, klubbar, stök, arenor, kaféer, repen som aldrig tar slut där humöret sjunker och tröttheten tilltar, flygresor. Träet sjunger och den är så perfekt justerad att den spelar av sig själv. Butikspersonalen ler och säger that is a good one och i bakgrunden hörs For Once in My Life med Stevie Wonder och Jamersons mjuka, swompiga basljud fyller det angränsande rummet. Samma typ av bas men hanterad av en mästare på en inspelning från sextiotalets slut. Jag omfamnas av historien i ett ögonblick och jag går ut på Royal College Street, men utan sällskap av Jones, Tanaka och signora Sabatini. Det är min upplevelse och det gråa londonvädret och haglet har inget med Venedig att göra.


Jag kraschlandar på Prince Albert; en modern och luftig pub med ölsorter som inte står att finna i staden där jag bor. Jag sippar snart på en pint of bitter och tar fram min anteckningsbok och försöker att skriva, omgiven av människor som är mitt uppe i sina karriärer och liv. Vid bordet jämte diskuterar en man från ett skivbolag en tänkbar lansering av den kvinna han samtalar med. Det låter inte särskilt lovande men det är ändå ett affärsmässigt samtal. En äldre man sitter med en MacBook Air, han har tagit av sig rocken, men har av oklara anledningar beslutat sig för att behålla sin hatt på. Vid ett annat bord verkar ett angränsande kontor ha relokaliserat fredagskonferensen till puben, och samtalet är livligt och avbryts bara när den som talar lyfter sin lager för att fukta sin strupe. Ett filmteam kommer in för att fråga om de får låna övervåningen för att filma en intervju. Mannen och kvinnan som diskuterade en tänkbar skivlansering för nu ett samtal av mer privat karaktär och jag lämnar lokalen för att möta M och vandra ner i de råkalla katakomber som för oss tillbaka till hotellet.

Kreuzberg

ResaPosted by Bo Hellgren Aug 30, 2012 23:46:44
Jag har några timmar att spendera i Berlin och bestämmer mig för att promenera från Friedrichstrasse ner till det judiska muséet. Jag fastnar i historier, foton och dokument och blir kvar i timmar innan jag sätter mig i muséets café som är hisnande vackert där det öppnar upp sig mot den grönskande gården. Jag kompenserar vandrarhemmets lankiga kaffe med en espresso innan jag vandrar vidare ut i Kreuzberg. Jag går rätt länge och en smula planlöst men tycker mig närma mer livliga kvarter med restauranger och kaféer och passerar ett litet torg där jag plötsligt känner mig omringad av förlorade människor som liksom sveper förbi mig. De viskar och ber om pengar, någon fnissar åt mig där jag turiststruttar med raska steg, några är uppenbart påtända och rör sig på det där spattiga sättet, det vilar en olycklig stämning över hela stället, och jag känner mig som Odysseus i Hades innan jag vänder näsan mot Oranienstrasse och tyst sjunker ner på en turkisk restaurang. Jag äter grillat lamm och allt stillnar.



Calella, torsdagen den 19/7

ResaPosted by Bo Hellgren Aug 08, 2012 22:56:05

Vi är på semester i Calella, några mil norr om Barcelona och jag vågar mig ut på en promenad utanför turistzonen och anar ett katalanskt vardagsliv, som rör sig i en egen rytm, obekymrat om holländska familjer och tyska tonåringar som är lite för berusade lite för tidigt på dagen. Jag passerar sjukhuset och ger mig in i parken, Parc Dalmau, strövar sakta uppåt under pinjeträden och är snart så högt upp att jag anar havet och stadens trafik från ovan. En grupp ungdomar verkar försöka hålla ordning på vad som kan vara en skolklass eller fritidsgrupp, som har stannat vid utsikten för att vila i vad som verkar vara en utflykt. Alla har brandgula tröjor och gruppen av barn balanserar på den tunna linje som skiljer ett kaos från en slags uppsluppet obekymrad oordning. Ledarna suckar när barnen rör sig i ett assymetriskt flöde, som om de måste ha kontakt med så många som möjligt på så kort tid som möjligt. Det är inte stökigt, men det är livligt. Minst sagt. Jag har semester, tänker jag och flanerar vidare. Jag möter en ung kille som springer med sin hund, och jag hinner tänka att det är en ilsken kamphund som snart besinningslöst kommer att kasta sig mot min halspulsåder, innan det visar sig att det är en pudel, en valp, som verkar uppfatta terränlöpning som en lek.

Några minuter senare är jag nere vid ett av torgen i staden. Jag sätter mig på en bänk med en vattenflaska. Åtta män spelar boule och de har en animerad diskussion om taktik och kommenterar varandras spel högljutt. Det gnälls och gapas, det är hetsigt, nervigt och en nästan uppretad stämning sprider sig över torget. Men plötsligt stillnar allt. En äldre man klädd i olika nyanser av grönt ställer sig för att spela. Hans mörkt gröna hawaiiskjorta fladdrar i vinden och han drar ner sin gröna keps en aning innan han kastar sitt klot. Han tittar sig omkring efter kastet, ingen säger något, ingen vågar. Han viftar med handen som om han viftar bort en fluga från ansiktet, och genast är tugget igång igen.

Det finns apelsinträd vid torget, men ingen verkar intressera sig för frukt idag.

Sömnen

ResaPosted by Bo Hellgren Feb 05, 2012 21:36:39
Det är kvällen efter första dagen i Anaheim och vi har sorglöst flanerat bland utställarna på NAMM. Vi bestämmer oss för att äta något innan vi gör kväll, vi sätter oss till bords på American Cheesecake Factory och hinner i praktiken bara få in käket innan tröttheten, den nästan obeskrivbara, allbetvingaren, dunkar till oss i bakhuvudet. Maten är sagolik, men vi är hjälplösa, P:s ögon är som streck och han skakar bara tyst på huvudet med ett svagt leende och ser ut som att han skulle kunna ställa sig i ett hörn och somna. Det är overkligt. Vi äter under ovanlig tystnad och jag frågar H om maten smakar, han stirrar ned i tallriken, munnen full med mat och säger i ett lågt, nästan skorrande röstläge: "Ja, men jag orkar ju inte." En replik, som vi återkommer till under resan.

Sömnen är förbryllande de första dagarna i Kalifornien. Jag lägger mig och är så trött att det känns som att jag skall sova i ett dygn, men vaknar ändå 6.20. Men ju längre resan lider blir sömnen bättre och vi slutar till och med att diskutera vem som snarkar högst. En av oss lever i förnekelse, men blir medelst en ljudupptagning överbevisad om sina rätt ljudliga andetag.

På resan hem är det omöjligt att sova; jag slocknar en halvtimme efter att saggat igenom Lufthansas usla filmutbud och när jag efter en dags nattresa kliver in genom ytterdörren är det konstigt nog kväll och jag sover snart en narkotisk sömn till klockan ett nästa dag.


Tillbaka

ResaPosted by Bo Hellgren Jan 28, 2012 15:42:34

I fåtöljen med The Roots' undun i högtalarna och jag smälter intrycken från en vecka i Los Angeles och Anaheim. Det är bara något dygn sedan jag och B satt på Starbucks downtown LA i skuggan och, ja njöt av livet i tjugosjugradig värme. Vi övergav Hollywood några timmar, köpte en biljett för 1.50 och satte oss på en utomordentligt prydlig tunnelbana ner mot skyskraporna och finanskvarteren, för att känna på stämningen en stund. Med tanke på den prydliga tunnelbanan, med plats för cyklar, en spatiös konstruktion i övrigt och det löjligt låga kontantpriset på en dryg tia, känns det nästan komiskt att invånarna i allt väsentligt hellre köar i bilen.

Målet för vår resa var musikmässan NAMM i Anaheim och därtill några bonusdagar i LA. Fyra medelålders män, med en smånördig inställning till musik, eller vad skall man kalla det när man i tre dagar går och klämmer på instrument man inte behöver, men skulle vilja ha. Och det är likadant det här året, sista dagen kommer jag intill för att prova en bas som jag bara har sett på bild tidigare och jag får en trevlig pratstund med en av basbyggarna och en engagerat kärleksfull genomgång av hela ideologin bakom deras bygge, och jag är såld. Igen. Deras verksamhet finns i Nashville och det kanske vore en trevlig utflykt rätt snart.

Mässan är ett myller av människor som rör sig runt ackompanjerad av hundratals basister som spelar musikaffärsfunk på hög nivå, gitarrister med svällande hårmanar som spelar kvidande hårdrockssolon, trummisar som testar hela trumset eller bara cymbaler och virveltrummor. Det finns representaner för akustiska instrument som tappert demonstrerar sina valthorn och violiner på en botten av grov tumfunk och piskande cymbalswisch. Tappert. En del stjärnor försöker ta sig runt i vimlet. Vid ett tillfälle var jag två meter från Bono som genast blev stoppad av en hord beundrare som ville ha ett kort eller en handskakning. Trots sina glasögon och svarta klädsel såg han ut som just en liten irländsk farbror. Han verkade lite blyg.

NAMM befolkas av män, i alla åldrar, nästan utan undantag, några montrar har kvinnliga säljare, och en och annan har lättklädda kvinnor, kuttersmycken, som ett uttryck för hur en mansdominerad kultur förr eller senare viker av mot det slippriga. Vid en av montrarna får jag sista dagen en ganska hårdhänt klapp i baken av en ung tjej, som representerar ett strängmärke, och jag släpper ur mig ett 'ooops' innan jag förstår att jag precis som alla andra som har passerat montern har fått ett klistermärke placerat på byxfickan, med ett fylligt läppavtryck och firmanamnet.

Och apropå kvinnor, när vi registrerar oss på mässan vid disken hos en dam i sina bästa år, så dristar hon sig att på ett kärleksfullt sätt kommentera sällskapets passfoton. Kamraten H "are looking horrible, like a refugee" medan hon ömsint kommenterar mitt foto med "that´s a nice one" och att jag borde använda det kortet i min portfolio i fortsättningen. Min ödmjukhet förbjöd mig dock att nämna det någon gång vidare under resan. Det är inte min stil.

Min tillfälliga hybris straffas dock hårt, när vi träffar en bekant till de andra i ressällskapet på flygplatsen i München. Han tittar på mig och säger att det är väl populärt att sitta jämte dig på flyget, med din kroppshydda. Med andra ord: Det är väl ingen som vill sitta jämte dig som är så fet. Något förvånad förklarar jag att jag trots min storlek ryms i ett flygplanssäte och att jag inte tror att jag har stört någon under resan. Jag längtar plötsligt efter den trevliga damen på NAMM, och de artiga amerikanerna. Den svenska sociala kompetensen är inte så mycket att ha, alla gånger.


Pool of Happiness

ResaPosted by Bo Hellgren Jul 11, 2011 13:38:22
Dag två på vår resa och vi lämnar Fort Lauderdale bakom oss, styr mot Lake Buena Vista utanför Orlando, och jag är småmallig för att min nytankade mobbe inte bara är en telefon utan också en potent GPS som med hjälp av Astrids frökenurröst navigerar oss rätt på den spikraka autostradan. Det är semester, bilen spinner, milesen trillar förbi i en skön hastighet och min tilltro till GPS:sen växer så mycket att jag väljer Astrids anvisningar framför de uttryckta beskrivningarna från hotellet. Vi närmar oss Orlando, när mobilens batteri är helt tömt. Ingen billaddare med. Orlando är ganska stort. Den printade rutten är värdelös från vår nuvarande position. Jag känner mig småstressad, och svänger av på måfå på en avfart, men förmodar att inga hotell står att finna i de områden jag nu snurrar i, letar mig upp på motorvägen, stannar på en mack, en taxichaufför upplyser oss om att vi är på rätt spår, men passerar först en mall och en Radio Shack som har en laddsladd för bil och mobil. Vi är plötsligt right on track och jag pustar ut när hotellskylten glimmar till en halvtimme senare. Framme. Målgång.


Senare, middag på Sizzler och en servitör från Frankrike upplyser oss oväntat om Bernadottes betydelse för Sveriges historia. Det må så vara, men vem har tid med historia när efterrättsbuffén erbjuder en mjukglassmaskin. Senare på kvällen, sjunker vi ner i poolen. Pool of Happiness.








Fly me to the moon

ResaPosted by Bo Hellgren Jul 07, 2011 14:50:27
Vi har landat i Miami och är rätt sega och trötta, klockan är ungefär halv sex på kvällen, men för våra kroppar närmare midnatt. Trots det klistersega finns det flera hinder på vägen innan hotellsängen väntar. Vi tråcklar oss ut ur flygplanet och är snart framme vid passkontrollen, som är sällsynt trög och träig just här och nu. Kön rör sig inte alls på en kvart och vår sjuåring som är ett rent nöje att ha som ressällskap, tapper och tålig, tröttnar fullständigt. Värmen, tristessen, tröttheten blir för mycket och hon ger liksom upp. Tårarna trillar i en tyst tillbakahållen gråt och hon får sitta ner på en bänk med storebror och återhämta sig, medan kön rör sig något lite. Till slut, efter en knapp timme har alla lämnat fingeravtryck och fotograferats och vi sitter i den lilla vita shuttlebussen som skall föra oss till hyrbilskomplexet. Och det är ett komplex, som innehåller nära tiotusen bilar och en enorm luftig, sval väntsal där familjen vilar medan jag på svenskt vis tackar nej till merkostnaden för en Chevy Suburban och nöjer mig med den förbokade Kia Sedona. Den äldre hyrbilsrepresentanten, som presenterar sig som Mel, tittar besviket på mig och menar att din längd och ditt voluminösa omfång kräver en Suburban. Men jag snirklar mig någorlunda artigt ur hans säljaroljiga omfamning och bekantar mig snart med automatlådan och trafiken innan jag styr kosan mot Fort Lauderdale där första övernattningen hägrar på Fairfield Inn. Efter en fråga på en bensinmack är vi framme och incheckade och den servile portiern är snäll nog och ringer efter hemkörd pizza och istället för att bokstavera mitt efternamn förtydligar han HELL...GREEN i luren till pizzerian. Väl tydligt och väl högt, men jag kan bara le, helvetesgrön. Pizzabudet kommer och jag dricksar nog för mycket för han ser lite förvånad ut innan han snabbt stänger dörren och pyser iväg. Vi somnar vid 21.30 och det känns äventyrligt och spännande. Morgonen efter påpekar barnen att jag snarkar. Högt.



« PreviousNext »