walkingbass

walkingbass

My old flame, Keith Jarrett och Charlie Haden

MusikPosted by Bo Hellgren Apr 17, 2016 12:50:45
Jag kommer ihåg precis när jag köpte skivan Last dance på Duusmann i Berlin, kort efter Charlie Hadens död. Min totala brist på kalenderbitarkunskaper vaggade in mig i tron att den var inspelad efter duons mästerverk Jasmine, som jag har ägnat många timmar åt, det är perfekt söndagsmusik. Båda skivorna är i själva verket inspelad i samma månad, i Jarretts egen Cavelight Studio, 2007.

Last dance inleds med My old flame som tidigare bland annat har spelats in av Billie Holliday, och av Ella Fitzgerald i en ganska smäktande version med ett stort orkesterarrangemang. Jarrett och Hadens version är något helt annat, och jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på just det spåret. Vilket kan tyckas märkligt för i mina öron innehåller det ingen av Jarretts större prestationer, i själva verket blir jag nervös av hans pianospel här. Temat presenteras visserligen med det där lyriska, svävande handlaget som bara Jarrett har. Men efter hand är det som att Jarretts gränslöshet successivt tar överhand. Det är pratigt och hamnar liksom mitt i nyllet, som att han inte med några korta ord kan berätta vad saken egentligen gäller. Och han ger sig inte utan fortsätter att breda ut sina sextondelsfraser som om det verkligen skulle gå att kommunicera något meningsfullt på det sättet.

I den här tagningen av My old flame är det basspelet som är den konstnärliga höjdpunkten. När Jarretts svada har tysnat tar Hadens bassolo vid, och musiken stillnar och blir plötsligt det där samtalet mellan två världsmusiker, där den lågmälda förklaringen alltid vinner. Hadens förmåga att formulera det kristallklara i ett solo där varje ton verkar betyda något alldeles särskilt. Efter någon runda är Jarrett tillbaka och låten har nu fått en ny innebörd, plötsligt känns det som att pianot reflekterar det Haden precis har presenterat och låten stillnar i ett outro som bara förstärker känslan av lyssnandets förgänglighet och fullkomlighet.

Steve Dobrogosz, Sofia Motettkör och Junekvintetten i Sofiakyrkan

MusikPosted by Bo Hellgren May 06, 2013 00:01:07

När Steve Dobrogosz inleder konserten i ett pianissimo singlar tonerna upp mot det välvda kyrktaket med en känsla av evighet. Inga mikrofoner, bara pianots akustiska klang och det personligt formulerade pianospelet som letar sig ut och samlas in i den stora akustiken. Kanske är det den känslan som dröjer sig kvar efter konserten; att Dobrogosz väver ett språk och formulerar en berättelse i sitt pianospel och sina kompositioner. Det är smakfullt och bländande vackert.

Tankarna går, kanske inte oväntat, associativt till Ellington men det finns också en mycket modern känsla i arrangemangen. Paradoxalt nog genom att Dobrogosz rör sig så fritt i traditionen. Det går att hitta spår av den gregorianska sången, konstmusik, amerikanska evergreens och emellanåt ett tonspråk och en voicing som kanske snarare bottnar i mer modern populärmusik.

Sofia Motettkör och Junekvintetten förkroppsligar Dobrogosz musik på ett tilltalande sätt, tycker jag. Trots att det finns en harmonisk pondus och kraft i arrangemangen är det musik som inte vinner på att göras för svulstig, och jag tycker att det som helhet finns ett tilltalande friskt sound och en slags slankhet i framförandet.

Det är helt enkelt förbluffande snyggt.

Pink Martini med Rufus Wainwright i Royal Albert Hall

MusikPosted by Bo Hellgren May 04, 2013 12:55:03

Royal Albert Hall är en byggnad som andas musik på ett högstämt vördnadsfullt vis, som i en varm och själfull katedral, men samtidigt vibrerar en känsla av något så gammaldags som mänsklig gemenskap och värme. Jag är inte mycket att ha ur ett socialt perspektiv, särskilt inte på engelska, men är snart i samspråk med en man från östeuropa som är i London på affärsresa och försöker övervinna hotelldöden. Jag låter bli att berätta att jag är en svensk lärare och deltidsmusikant som har kapat åt mig ett andningshål i tillvaron och är på jakt efter musik som skall limma ihop min lite trötta själ, eftersom det nog skulle låta konstigt i en affärsmans öron. Men vad vet jag?

På utsatt klockslag börjar Pink Martini konserten med ett instrumentalt nummer och Thomas Lauderdale presenterar därefter China Forbes, gruppens magnifika sångerska, som råkar fylla år den här dagen, och hela Royal Albert Hall stämmer upp i ett Happy birthday to you som sänder rysningar genom hela kroppen. Pink Martini är en underhållningsorkester som hittar sitt material i det som normalt avfärdas som klichéer. Romantisk musik, sirlig, ofta med dragning åt det latinamerikanska och ett lite odefinierat amerikanskt fyrtiofemtiosextiotal i arrangemang som är välorkestrerade och arrangerade på ett effektivt och välljudande vis. Det är en orkester som består av en hel stråksektion på fem personer, harpa, två blås, kompsektion och tre slagverkare varav en också är vokalist. Även om det ju faktiskt är femton man på scenen så är det imponerande hur mycket sound det går att krama ur sättningen. Stråksektionen låter stor i ljudbilden medan blåsarna mer används som färgläggning och karaktär än som sektion. Som helhet formar man sig kring ett amerikanskt ideal; ett amerikanskt schlagerideal om man så vill i en blandning av filmmusik, reklammusik och franska smäktande melodier från en svunnen tid. En del av materialet är eget, som bagatellen Sympathique, men lutar sig mot samma tradition av tillgänglighet och populärmusik i ordets mest egentliga betydelse, på ett ogenerat sätt. Och ja, konceptet är lyckat och hemligheten bakom framgången ligger i att Thomas Lauderdale och hans ensemble gör allt fullt ut. Man fyller hela tavlan av oförblommerad sentimentalitet och romantik och lyckas, inte minst tack vare Lauderdales charmerande disträa mellansnack träffa en överenskommelse med publiken som bär hela vägen hem.

Vid ett tillfälle i konserten bjuder Lauderdale upp de i publiken som vill dansa på scenen bakom bandet, men jag gissar att varken han eller Royal Albert Halls säkerhetspersonal hade gissat på det gensvaret. Folk tågar i långa led upp mot scenen och kastar sig över scenkanten. Det måste vara över hundra personer som stuffar runt bakom orkestern och säkerhetspersonalen sliter ont för att hålla ordning och blir samtidigt utskällda av bandets egna scentekniker för att den dansande publiken trampar ur kablar och välter stativ. Harpisten som sitter en halvmeter från det nyskapade dansgolvet ser en aning rädd ut. Inget av detta tycks bekymra Lauderdale som lite förvirrat frågar "Oh, are we in trouble?".

Kvällens nerv uppstår när Rufus Wainwright gästar på två låtar och hans version av Kitty Come Home är kanske trots allt kvällens verkliga behållning. I den här miljön framstår Wainwright som närmast bluesig och han framträder med en edge som skär som en svetslåga i den röda konsertsalen. Det är förstummande bra.

Klippet nedan är från en radioinspelning dagen efter konserten.

Charles Lloyd Quartet med Maria Farantouri på Barbican

MusikPosted by Bo Hellgren May 03, 2013 12:29:09
När jag försöker planera min resa med tuben stirrar jag på stationen Barbican som tycks ligga som ett mål bortom farbara vägar på kartan, ända tills jag förstår att jag måste åka till Liverpool Street och byta linje. När jag kliver ut ur underjorden så får jag promenera genom en biltunnel för att till slut nå fram till Barbicans huvudentré. Jag hinner tänka att det är som att förlägga ett promenadstråk i Södertunneln i Stockholm, och kanske säger det något om London. London blir London för att man befolkar stadens skrymslen med människor som är på väg någonstans.

Jag har varit på Barbican förut, men när jag kliver in kolliderar mina minnesbilder med mina sinnesintryck. Det som jag minns som något storslaget luftigt, är storslaget brunmurrigt, men engelskt genuint sympatiskt och välkomnande. Lokalen är välfylld med kanske uppåt 1500 personer, och det vilar något andäktigt i luften när Charles Lloyd gör entré med pianisten Jason Moran för en första avdelning med material från CD:n Hagar's song. Och det är ett anslag som träffar mina trötta trumhinnor som en sydvästlig vindpust. Lloyds rena, oförställda saxton och Morans pianospel som en röst, men också som två krafter som både kan brottas och springa sida vid sida. Moran har den moderna musikerns precision och kreativitet och han vandrar längs traditionens allé med Monk och Waller och den västerländskt klassiska musiktraditionen i en färgstark och mycket personlig förening. Det är musik för musikens skull och med Lloyds förmåga att röra sig mellan kontrasterna av lyriska melodier och tonspråket hos en man som under ett halvt sekel har rört sig genom hela den moderna jazzhistorien så är det en upplevelse bortom det som går att förklara; det som jag söker när jag lyssnar, en klangvärld och ett uttryck som bär bortom Londons avgaser och mig själv. När duon spelar Beach Boys God Only Knows för ett knäpptyst auditorium är det ett svindlande stycke musik bortom genrer och traditioner trots att det förutsätter en monumental lyhördhet för just det musikaliska sammanhanget hos de båda musikerna. Jag har hört hundratals misslyckade försök att göra jazz av den populärmusik, det här är musik bortom min förmåga att kritisera.

När basisten Reuben Rogers och Greg Hutchinson ansluter blir den akustiska situationen annorlunda, och ett råare och tuffare sound visar en annan sida av Lloyd. Det är fritt, dynamiskt och precis så far out som situationen tillåter; elektriskt, bitvis slamrigt, men framför allt vitalt. Hutchinson håller ihop bandet med ett trumspel som är sensationellt. Han smäller dit markeringar och spelar samtidigt med en musikalisk dynamik som får hela bandet att flytta sig i sidled.

När Maria Farantouri och Sokratis Sinopoulos till slut introduceras så rör sig konserten mot ett crossoveruttryck som jag emellanåt kan ha svårt för, men den här kvällen är annorlunda. Charles Lloyd uttrycker både musikaliskt och verbalt sin tacksamhet för det grekiska inflytandet på vår kultur och tycker att Grekland förtjänar royalties för sin betydelse för vår kultur. Det musikaliska mötet som är ett försök att återskapa en konsert i Aten 2010 är också lyckat. Kanske beror det på den tanke som välver sig över hela uttrycket. Farantouri som representant för den europeiska, västerländska musikens vagga och den amerikanska kvartetten som från ett helt annat hörn i världen har sina rötter i en lika ursprunglig tradition och som på ett teoretiskt plan ju har hämtat en del av sin musikaliska näring ur de antika idéerna om musiken. Det är hisnande.




Michel Petrucciani

MusikPosted by Bo Hellgren Mar 25, 2013 23:25:45
Jag promenerar i iskylan som borde ha ersatts av någon tröstande plusgrad så här dags och jag bläddrar av en slump fram Michel Petrucciani i ipoden. Han är i sin krafts dagar och spikar rytmerna i vänsterhanden och han stökar och bråkar fram sina solon i en ständig friktion med kompet; det är bländande.


En stor man, som borde fått många år till i sällskap med sina medmusiker. Här i sällskap med Steve Gadd och Anthony Jackson i en konsert från 1998. Sällskapet kunde just inte vara bättre.


Bobby Womack på nytt

MusikPosted by Bo Hellgren Mar 24, 2013 11:59:46
I fredagens Svenska Dagbladet bubblar Andres Lokko över av fascination över hur mycket som händer i kulturens värld. Ja, hur mycket intryck det finns att absorberas av just nu. Och jag blir alltid lika avundsjuk på de som har förmågan att leva mitt i flödet av det nya, och som dessutom på ett vaket sätt kan sortera ut vad som är värt att ta del av. Med mig är det precis tvärtom. Jag är månader, år, ibland decennier efter min samtid. Inte på ett klädsamt retrosätt, utan på ett hopplöst-efter-sätt. Jag kan sura i flera månader över att högt ställda förväntningar inte infrias och jag kan stå och stirra in i skivhyllan utan att hitta ett spår att tråna efter. Så när Lokko snyggt droppar Damon Albarns fyrtiofemårsdag i sin krönika, inser jag att att jag fortfarande håller honom skyldig för förra årets största besvikelse: Bobby Womacks återkomst The bravest man in the universe. Jag tror inte jag har blivit så besviken över en skivproduktion sedan Leonard Cohens I'm your man från 1988.

Bobby Womack, en av de verkliga souleleganterna,med en röst som uppenbarligen håller fint fortfarande, och som andas, väser och vibrerar root och soul paras ihop med de mest infantila arrangemang som går att tänka sig. Det är pianoackord i grundlägen som flyttas runt i ett slags dödmanshandvoicing och stiffa brittiska trummaskinskomp som väl är avsedda att kontrastera Womacks blod- och rökfyllda röst. Men det är en omöjlig kombination. Womacks bluesiga fraser får inte fäste någonstans, utan tvingas leva sitt eget liv i ett musikaliskt vakuum. Han blöder, svettas och fryser men får några utspridda ettor och nollor att stödja sig mot. Och det är förstås ett monumentalt tankefel. I sanningens namn går titelspåret att fördra, men när trumspåret exponeras i Please forgive my heart så rodnar jag. En musikalisk fattigdom som försöker skylas i modernitet.

Jag roar mig med att läsa recensionerna på kritiker.se och förstår att den svenska musikjournalistkåren uppenbarligen har drabbats av den kollektiva kollaps som jag bara trodde gick att uppleva som i idrottsliga sammanhang. Förklara för mig.

Bill Fay, Life is people

MusikPosted by Bo Hellgren Feb 18, 2013 22:51:50
I det ständigt närvarande bruset bryter Bill Fay genom med (förra) årets mest homogena album, och jag vet inte när jag lyssnade så mycket på en skiva senast. Det är ett ljudlandskap som är lätt att orientera sig i, med stora linjer och traditionella singersongwriterlåtar, men hela produktionen har en själ som inte riktigt låter sig beskrivas. Det handlar förstås om Fays förmåga att sjunga på det där sättet som gör gällande att han har något verkligt angeläget att berätta. Men det handlar också om den typ av återhållsamt musikaliskt uttryck som ändå är laddat med maximal energi. Det är lågmält, men det kokar ändå intensivt.

Peter LeMarc, Svag doft av skymning

MusikPosted by Bo Hellgren Nov 12, 2012 22:13:44
Att lyssna på Peter Lemarc är inte bara att promenera längs sentimentets allé, det är också att kliva in i en värld där det episka blandas med poppoetiska bilder som rör sig inåt och sjunker in, långsamt. Jag har alltid beundrat Lemarc för den där förmågan att maximera det textliga uttrycket i låtformatets gränser utan att det blir (för) överlastat. Det finns ett textflöde som är svårt att värja sig mot, men det finns också textrader som i den genomrimmade formen balanserar på gränsen till det möjliga, som i Gråta som en karl:

Du är ett skadeskjutet djur
men alla säger du haft tur
du undrar bara hur

Det är nästan itrriterande i sin påflugenhet och nakenhet, presenterat på rim. Det är förstås fånigt, men jag tror att jag har lyssnat femtio gånger på de där raderna, och jag kapitulerar motvilligt varje gång. Alla textpolissirener ringer, men det är som att jag ändå inte kan värja mig. Och kanske säger det något om Lemarcs låtsnickrande i allmänhet, att han har den sällsamma gåvan att kunna blanda det copywritereffektiva med svärta, rytm, och ett bildspråk som innehåller det där såriga tilltalet. Det är något helt eget.

Det här är i mina öron en gedigen produktion, en lågmäld färd i en ganska brokig samling låtar. Det är en skiva som rör sig i ett svenskamerikanskt territorium, där svensk musikadel faktiskt ges utrymme att musicera och det känns som en produktion där det genomarrangerade i några låtar får stå tillbaka för musikalisk energi. Det är inte minst fullständigt charmerande att höra Stephan Forkelids pianospel samsas med David Nyströms hammondlir och Ola Gustafssons gitarrer.

Next »