walkingbass

walkingbass

Pino Palladino

MusikPosted by Bo Hellgren Aug 29, 2012 23:49:04
De första dagarna i skolan har jag bytt min skrivbordsbakgrund på datorn till en bild på Pino Palladino och kommentarerna och frågorna har haglat. Om sanningen skall fram så har gymnasieelever inte särskilt imponerande kunskaper om basister. Den iakttagelsen gäller också många lärarkollegor. Det är sorgligt. Den mest provocerande gissningen på bilden var Ringo Starr. Man häpnar.


För Pino Palladino är inte bara en av de mest välljudande basisterna 2012. Han har också musikaliskt överlevt genom att överge sin sjungande bandlösa bas till förmån för ett rotigare spel med John Mayer och andra. I mina trötta öron har han dessutom presterat det snyggaste basliret någonsin i Julia Fordhams Prince of Peace. En röst, två basspår, lyssna på fraseringen, arrangemanget och samspelet med Fordhams inåtvända röst. Det är is och eld.



Kind of Blue på Tivoli

MusikPosted by Bo Hellgren Jul 13, 2012 13:26:28
Lämnar Halmstad efter en spelning med det musikaliska kraftfältet Ruff, och tillbringar en dag i Köpenhamn. Strosar snart omkring på Tivoli med åttaåringen, och åker de attraktioner som vi enas om. Hon vill inte åka bergbanor, och jag avskyr saker som snurrar, men sitter ändå snart med bara ögonvitorna synliga i ett snurrande vikingaskepp som får mig att vilja lägga mig i fosterställning och bara dö en smula.

Efter återhämtning hamnar jag framför den stora scenen där pianisten Niels Van Loky, med sin trio och tre blåsare framför Miles Davis' Kind of Blue i sin helhet. Och jag blir omedelbart tveksam till om det är en särskilt bra idé, men försöker att lyssna med öppna öron. Kind of Blue är en skiva som oerhört många har en särskild relation till; den är dessutom mytomspunnen och har ett sound som fortfarande, femtio år senare, har en särskild fräschör. Det beror förstås på sammansättningen av musiker, men också på de minimalistiska arrangemangen, svalt och briljant orkestrerade. En fin introduktion till skivan finns på tuben.

Det är sex kompetenta musiker på scenen men det som skulle vara en hyllning, blir något helt annat i mina öron. De närmar sig Miles mästerverk med för mycket testosteron och explosivitet i bagaget. De tre blåsarna, Jesse Davis: altsax, Flavio Boltro: trumpet, Rick Margitza: tenorsax, excellerar i sina solo, och även om jag förstår tanken med att interpretera skivan på nytt, så går essensen i Miles musik åtminstone delvis förlorad. Flavio Boltro är en briljant trumpetare, men jag kan inte hjälpa att jag längtar efter de historier som Peter Asplund berättar i sitt trumpetspel.

En sak till. Konserten inleds med So What, kanske en av de mest välkända jazzlåtarna någonsin. Lyssna på hur originalinspelningen låter. Den svävar, den utnyttjar den modala jazzens främsta egenskap, att nå en total viktlöshet där musikerna placerar sig utanför de vertikala ackorden och istället breder ut sig i de horisontella linjernas eviga flöde. Paul Chambers basspel är ren magi på inspelningen, beroende på att han lämnar det stabbiga grundtonstänkandet och utforskar den doriska skalan genom sinnrikt snirklig kromatik. Jonathan Bremer fäster en grundton på varje etta och det bort det esoteriska, flyktiga.

Konstigt nog, låter originalinspelningen mer modern än hyllningen, drygt femtio år senare.

Asplund meets Bernstein och Jönköpings Sinfonietta

MusikPosted by Bo Hellgren May 10, 2012 00:14:55
Jag sjunker ner mitt i salongen jämte två klassiska kulturbärare, damer nära åttiorycket, som direkt kommunicerar, och vi småsnackar några minuter om hur fint Spira är och hur bra platser vi har. De verkar inte märka att jag är helt genomblöt efter en promenad på fem minuter i ett kallt, elakt regn. Men jag torkar och tinar sakta i sällskap med Peter Asplund och hans kvartett. Ja, tillsammans med Jönköpings Sinfonietta som gnistrar och glimmar den här kvällen, och också levererar ett tätt sound och den frasering som krävs för att undvika den musikaliska katakres som lurar runt hörnet i den här typen av möten.

Asplund leder oss med säker hand genom kvällen, med korta anekdoter och referenser till filmer och musikaler som får damerna jämte mig att fnissa på det där belåtna sättet. Och framför allt, hans trumpetspel bär genom orkesterklanger och komp med en stor ton och ett tonspråk som är traditionellt utan att därför blicka tillbaka. Det klingar tjugohundratal om Mats Hållings arrangemang och Asplunds solospel har en slags svärta som känns äkta.

Andra set inleds med en magisk duett av Jacob Karlzon, piano och Asplund på flygelhorn. I ett flimrande ögonblick skapar Karlzon pianomagi i Neverland som möjligen störs av att mina granndamer småpratar och att en av dem utbrister "Usch, vad han spelar illa på pianot" innan hon också verkar förtrollas av de flyktigt försvinnande klangerna.

Det är live. Det är jazz.

Whitney Houston

MusikPosted by Bo Hellgren Feb 12, 2012 23:19:58
Jag minns ett åttiotal när Whitney Houston plötsligt spelades överallt. En ung sångerska som liksom bara dök upp med en helt ny vitalitet och en total frihet i sitt uttryck. Hon tycktes ha fått allt. Skönheten, rösten och stilkänslan, där hon svävade ut mot en soulig sorglös himmelsblå tradition utan att tappa kontakten med de jordigaste rötterna. Plötsligt ville alla sångerskor liksom morrande waila iväg mot höjderna, men ingen hade sån kontroll på sin pentatoniska ornamentik som Whitney Houston, och i och med hennes död borde hennes sånger fridlysas för framtida plågsamma coverförsök.

Whitney Houston verkade i en musikalisk kontext där skivor förstås skulle säljas, gärna i miljoner, hitlåtar emballerades med svullna arrangemang, ibland i syntigt glittriga produktioner, som Waldens i How will i know. Från min horisont bestod hennes absoluta storhet i att hon i en annars ganska förytligad MTV-period, paradoxalt nog lyckades fylla sina låtar med ett slags flämtande organiskt musikaliskt liv, genom sin obehindrat fria röst.

Ett klipp på tuben som jag återvänder till är One moment in time från Grammygalan 1989. Det är en låt som skrevs till sommar-OS 1988 och hon framför den live, med stor orkester, utan autotune, utan kör, för miljoner av TV-tittare och en stor sittande publik. Det lever, hon drar micken från munnen när hon sjunger starkt, men missar lite och här och var skaver hennes intonation något, men hon levererar med en självklar pondus och hennes timing är mästerlig. Inte minst i ingången till bryggan och i de två avslutande höjda refrängerna där hon styr hela orkestern med sin frasering och sitt kroppsspråk.

Jag kan inte tänka mig en sångerska som skulle kunna bära upp låten bättre och med ett dystert facit över hur Whitney Houstons liv slutade är det frestande att läsa in hennes eget liv i textraderna. Jag hoppas att den sista raden "I will be free" har fått någon giltighet för henne. Nu.


Raphael Saadiq, Stone Rollin'

MusikPosted by Bo Hellgren Dec 26, 2011 13:36:51
Det är dagen efter Dagmars framfart och i det simmiga vinterljuset spelar jag Raphael Saadiqs Stone Rollin'. Och det är nog den bästa skivan 2011.

Det finns en allmänt utbredd missuppfattning i Skandinavien om hur soul och R&B skall låta. Tung, groovig i rytmsektionen och fett harmoniserad i ofta överdimensionerade arrangemang. Det är fel, och du behöver bara lyssna i tre minuter på Stone Rollin' för att förstå varför. Det är subtilt, finstilt och nästan gnetpetigt, men det svänger på ett närmast okontrollerat sätt när smådelarna kokar ihop i en esoterisk lättsamhet som ger livet en alldeles speciell mening. Stone Rollin' är på många sätt en retroskiva, men den är trots tillbakablickandet samtidigt helt modern i uttrycket. När mellotronslingorna planterar soundmässiga referenser flyter de ovanpå det grundsvängiga i Saddiqs eget spel och blir inte det besvärande klistriga. Det är lätt, och ja, rätt.

När Saddiq sjunger I told her turn up the bass i lyxpralinen Radio förebådar han det svängigaste basspelet jag har hört det här året. Jag går i bitar. Saadiqs musikaliska referenser pekar mot ett självsvängigt sextio- och sjuttiotal, men jag kan inte hjälpa att jag trots det fjäderlätta sitter och tänker på Larry Grahams emellanåt småyxiga, helt bedårande funk och det känns nästan som en gudomlig uppenbarelse när Graham dyker upp på ett dolt spår, med sin knarriga basstämma.









Kirchsteiger, Landgren och Miles Davis

MusikPosted by Bo Hellgren Jul 28, 2011 23:13:47

Jag ser på Ernst som sommarrenoverar en lada med tegelgolv, "grova väggar" och tyger, och jag får kanske inte riktigt veta vad som egentligen händer med Ernst när han täljer i en pinne, även om han gör sitt yttersta för att tillskriva det en stor betydelse. Men visst verkar det trevligt att sitta i en lada och tälja med så vackert brunbrända fötter. (Precis som alla andra män är jag i grunden intet annat än avundsjuk på Ernst, som syr, täljer, snickrar och känner hur inredningen skall vara innan han marinerar lammkotletterna för att avsluta med att erövra den sista manliga utposten, grillen.)

Programmet byter lite oväntat skepnad när Nils Landgren, en av Sveriges mest glimrande musiker, trombonist till yrket, gör entré och är just bara sig själv. Med en anekdot om en god musikervän som äter chilifrukter som godis, befäster han slutgiltigt att trumpetare inte är kloka. Avsnittet avslutas med att Landgren inviger en badbrygga med några takter ur Ack Värmeland, du sköna och det är svindlande vackert, i några få sekunder programtid.

Efter programmet kan jag inte hjälpa att jag funderar på om det är den här typen av kulturarv som Sverigedemokraterna vill bevara. Men tanken är förstås befängd, för redan i de snirkliga fraseringarna Landgren gör på sin röda lur, de futtiga sekunder som hans gyllene ton upptar de svenska vardagsrummen, har musiken färdats flera varv runt klotet och färgats av allehanda musikaliska traditioner, inte minst av jazzen. Musik låter sig inte fångas så lätt, inte ens i en svensk folkdräkt. Om sanningen skall fram, är Ack Värmeland kanske allra mest känd internationellt för att Miles Davis med hammare och stämjärn klämde in den i en jazzigare harmonisering och dessutom passade på att döpa om den till Dear Old Stockholm. Som jazzstandard lever den ett helt eget liv.



Amy Winehouse

MusikPosted by Bo Hellgren Jul 28, 2011 00:04:34
Amy Winehouses musik biter, trots sin luftighet och tack vare att den reser sig som en mörk skugga ur den sötaste motownsoulen. När Tears dry on their own började spelas på radion tog det ett tag för mig att förstå att det så tydliga afroamerikanska uttrycket kom ifrån en tanig britt. Hela attityden, den hängiga timingen och det torra, nästan distanserade wailandet, känns fjärran annan populärmusik från UK.


Storheten hos Winehouse ligger i mina öron i hennes svärta, och kanske mer än något annat just i samspelet mellan hennes texter och den ganska snälla souldräkt hon och producenten Salaam Remi valde. I Svenskan kallar Lokko Tears dry on their own för en av hennes vackraste låtar. Jag instämmer. Låten visar också vilken musikalisk tradition hon rörde sig i. Låten är ju ända ner till Jamersons basgång arrangemanget och ackordföljden i Aint no mountain high enough och jag inbillar mig att jag hör en tuba som dubblerar basen, på samma sätt som i Babey Hueys Hard times. Aint no mountain är i original Marvin Gayes och Tammi Terrells innerligaste motowncredo, och har förvanskats bra många gånger, inte minst i filmen En värsting till syster II, men förvandlas med den nya melodin och texten till en rätt svart skildring av kärleken.

När sextiotalssoulen återskapas i covertappningar brukar det ofta resultera i muskelversioner där de kongeniala arrangemangen helt går förlorade. I den tappning Winehouse levererar finns luften, ljuset och gracen kvar i musiken och bryts varsamt mot hennes såriga röst.




Mick Karn

MusikPosted by Bo Hellgren Jan 19, 2011 22:19:21
Som min kollega B har uppmärksammat så har en av de mer säregna basisterna, Mick Karn, gått ur tiden. Under några månader på åttiotalet spelade jag LP:n Tin Drum frekvent. Japan lyckades skapa ett i grunden akustiskt sound, med pukor och basen som bärande delar, som lät spännande i kombination med åttiotalets rätt stumma syntljud. I mina medelåldriga öron är fortfarande basgången i Visions of China en av nittonhundratalets finaste baslinjer. Det bandlösa svävandet som skapar det asiatiska brittpopsoundet med små åthävor och hamnar i en mix som kommenterar sången på ett lite buttert sätt låter fortfarande sofistikerat. I Sons of Pioneers på samma skiva ringer flageoletterna som österländska klockor, men tilltalet känns mer daterat här. Cantonese Boy borde vara en av Japans funkigare låtar, med ett distinkt, men ändå melodiskt spel från Karns sida. Det är ett brittiskt bygge av ett österländskt tempel. Och i ett hörn står David Sylvain med sitt europeiska svårmod och sin kvävda längtan.



« PreviousNext »