walkingbass

walkingbass

Mick Karn

MusikPosted by Bo Hellgren Jan 19, 2011 22:19:21
Som min kollega B har uppmärksammat så har en av de mer säregna basisterna, Mick Karn, gått ur tiden. Under några månader på åttiotalet spelade jag LP:n Tin Drum frekvent. Japan lyckades skapa ett i grunden akustiskt sound, med pukor och basen som bärande delar, som lät spännande i kombination med åttiotalets rätt stumma syntljud. I mina medelåldriga öron är fortfarande basgången i Visions of China en av nittonhundratalets finaste baslinjer. Det bandlösa svävandet som skapar det asiatiska brittpopsoundet med små åthävor och hamnar i en mix som kommenterar sången på ett lite buttert sätt låter fortfarande sofistikerat. I Sons of Pioneers på samma skiva ringer flageoletterna som österländska klockor, men tilltalet känns mer daterat här. Cantonese Boy borde vara en av Japans funkigare låtar, med ett distinkt, men ändå melodiskt spel från Karns sida. Det är ett brittiskt bygge av ett österländskt tempel. Och i ett hörn står David Sylvain med sitt europeiska svårmod och sin kvävda längtan.



Solomon Burke

MusikPosted by Bo Hellgren Oct 15, 2010 11:54:26
Jo, han dog på en flygplats, på väg mellan två gig, och förtjänar en hyllning för att han var musikaliskt vital in i det sista. Här en finfin video med Blind Boys of Alabama.





John Legend & The Roots

MusikPosted by Bo Hellgren Sep 03, 2010 10:20:27
Ett litet lyckopiller i den bleka höstsolen. En nyinspelning av legenden Baby Hueys Hard Times. Och nej. Det blir inte bättre än så här.







David Sanborn, Only everything

MusikPosted by Bo Hellgren Jun 02, 2010 00:09:55
Jag har de senaste veckorna lyssnat mycket på David Sanborns Only everything som är en rätt ljuvlig historia. Vad jag kan minnas har jag inte hört Sanborn i ett mer naket och avskalat sammanhang. På några låtar bara Joey DeFransesco på orgel och Steve Gadd på trummor som enda sällskap. Och det är någonting med Sanborns ton som är så skamlöst kaxigt och uppfordrande. Han nöjer sig inte med att någon slölyssnar utan placerar luren rätt i plytet på lyssnaren och pressar fram sin riktigt bitiga saxton utan åttiotalets reverb och svullna sound. DeFransescos orgelspel doftar högoktanig bensin och jag kan inte tänka mig en bättre fond för Sanborns bluesiga utflykter.

Joss Stone medverkar och gör en stabil version av Let the good times roll, däremot måste väl James Taylors medverkan på Hallelujah, I love her so, utgöra ett av de största misslyckadena i modern tid när det gäller musikaliska korsbefruktningar. Jag tror inte jag kan komma på en artist som passar sämre för raycharlesidiomet. Jo, möjligen Paul Potts. Det är kritvitt. Jag blir bländad.


Peter Gabriel, Scratch my back

MusikPosted by Bo Hellgren May 19, 2010 21:26:14
Solklart. Peter Gabriel gör en skiva med covers och det räcker med några takter för att kliva in i det gabrielska ljudlandskapet, öppet, akustiskt med ett sångljud som är inspelat med en nästan plågsam närhet och detaljrikedom. Texterna hamnar rätt i plytet och allt omsluts med orkesterklanger som snirklar runt Gabriels röst. Och det är fullkomligt oemotståndligt när Gabriel vandrar runt i sällskap med brassklanger som för tankarna till frälsis engelska kårer. Det är svindlande vackert.

Peter Gabriel gör aldrig något halvhjärtat. Inte heller nu; det är storslaget pretentiöst och ett påkostat projekt som bottnar i det som ständigt är populärmusikens röda skynke, musikaliskt kunnande parat med en attityd är distanserat elegant. Alltså en attityd som inte står att finna hos ett alternativt band som repat i ett garage bortom dagsljus i tre år. Gabriels musik är inte adrenalin, den är summan av hans sång, arrangemang och en inspelning som i sig är konst.

Med det sagt går det också rätt lätt att lista ut vad landets musikkritiker tycker. Andres Lokko, sågar självklart Gabriel, då det rör sig om musik långt bortom indieland. Den mest pubertala recensionen står trots allt att finna hos GP:s recensent Johan Lindqvist som hämtar sina referenser från hans hågkomster av barnprogram från sjuttiotalet. Det är ett riktigt fattigt utgångsläge. DN gillar, i sällskap med landsortstidningarna.




Pino

MusikPosted by Bo Hellgren May 18, 2010 01:35:54
Jag sätter ihop en CD med några sällsynt bra basister och när jag sveper över itunesbiblioteket så söker sig mina måndagströtta ögon snabbt över de mer spektakulära Miller, Pastorius, Wooten fram till den verkliga essensen av baslir. Pino Palladino. Som ju har transformerats från den smäktande bandlösa snidaren på nittonhundratalet till den elastiske, svängige och fundamentala kreatören på 00-talet. Då i stort hårsvall och axelvaddar. Nu, som en prudentlig engelsk byråkrat. Här i sällskap med John Mayer. Dyrt.



My Song

MusikPosted by Bo Hellgren May 12, 2010 20:42:38
...med sagde Jarrett går inte av för hackor heller. Christensen, Danielsson och den evigt unge Jan Garbarek skapar magi för länge sedan, men när jag lyssnar låter det som precis nu. Nyss.

(Kan inte du, dyrbare läsare, tala om för mig ifall länken till Spotify fungerar i just din webläsare. Tack.)



Ur fas

MusikPosted by Bo Hellgren May 11, 2010 23:49:57
Jag är en spillra. En medelåldring som försöker bottna i tillvarons gyttja alltmedan vulkanaskan regnar ner i mina trötta ögon. En klätterväxt utan spaljé, en fotbollsplan utan linjer, en kopp kaffe utan dammsugare. Ja du förstår. Jag är en förlorare. På alla plan. Jag förlorar i badminton. Jag förlorar i Betapet. Och när jag ber sexåringen borsta tänderna tittar hon på mig med en blick som om jag nyss hade landat från yttre rymden innan hon säger orka, exakt fyra år för tidigt.

Det är då, mellan uppsatshögarna och kaffekoppen, som jag hittar Keith Jarrett och Charlie Hadens nya platta Jasmine. Jazz i det vackraste duospel och när Jarrett exponerar och genomför temat på Body and Soul tror jag att jag ser ljuset en liten stund. Han liksom gnyr samtidigt. Charlie Hadens baston är något alldeles särskilt. Han har ett sound som är så välbalanserat och öppet. Akustiskt. Och han spelar med en slags eftertänksamhet som ändå svänger försynt och varligt, med en enkelhet som snuddar vid det fullödiga uttrycket.

Jag kanske går upp imorgon också.





« PreviousNext »