walkingbass

walkingbass

Jönköpingsmuschen

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Aug 28, 2016 22:29:03

Det är en söndag där jag är på ett halvbluesigt humör, framförallt på grund av en tinnitus som är straffet för en bröllopsspelning föregående kväll med många blåsare, stark medhörning och en i viss mån åldersbetingad ovana vid starka ljud. När jag åker hem i natten går bilen tystare än någonsin och när jag slår av motorn hör jag hur mina öron är fulla av ett intensivt tvåstämmigt tjutande. Man kan bli rädd för mindre, men turligt nog klingar det sakta av till en tyst paussignal som bara hörs när det är tyst. Som nu.

På kvällen bestämmer jag mig för att trotsa regnet och slå några golfslag och man kan ju tänka att ingen annan har kommit på den idén, men vi är en handfull medelåldringar som skyfflar iväg knallgula bollar på rangen och jag hittar snart slagen och fylls av den där tillfredsställelsen som bara en ren bollträff kan ge. Jag gräver fram en ny pollett och lyckas fortfarande hyggligt när en man letar sig ner från de övre golfmattorna och säger med den djupaste jönköpingsdialekt jag hört på länge, att nu är det inte mycket kvar av dagsljuset precis, och vi växlar några ord om väder och vind innan han frågar om jag trivs bra häruppe på golfklubben. Jag stannar till och blir helt avväpnad, för det råder ingen tvekan om att han verkligen är intresserad av att veta om jag verkligen trivs på sagda golfklubb. Vi enas efter en kort diskussion om att det är finfint men att allt ändå har sina sidor. Efter ytterligare diskussioner om regnställ, den svunna sommaren och det annalkande mörkret säger han plötsligt att ja, du får ha det så bra, innan han går vidare mot bilen. När han säger bra, säger han snarare ”braå” med en vokalbildning som sitter långt ner i halsen. Du som har någon relation till Jönköping kan säkert föreställa dig.

I regngloppet märker jag att jag ler när jag plockar upp nästa boll och jag inser snart att jag har mött urtypen för jönköpingsmuschen. Den eftertänksamme pragmatiske, helt choosefrie mannen som inte imponeras av något bortom länsgränsen men som har ett uppriktigt och nyfiket intresse för alla kontaktytor i sin egen omvärld. På väg ner till bilen kommer jag att tänka på Edde, som lämnade oss alltför tidigt, med alla sina skrönor och historier som alltid bubblade upp ur honom, men som heller aldrig stod i vägen för hans intresse för hur andra har det.

Imorgon kommer jag att plocka fram mina tjockaste vokaler och fråga hur någon mår.







Mariestad? Mariestad.

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Mar 20, 2016 00:08:05
Det är den där lördagen där jag tänker att jag skall sova ut, men ändå vaknar tidigt och sjunker ner i fåtöljen med kaffe och DN, en ograverad dag, efter en besinningslös vecka med heltidsjobb, halvtidsstudier och repetitioner ett par kvällar. Och när jag tycker mig se kaklet närma sig pannbenet skickar jag in kursens sista inlämningsuppgift, om kontrastiv grammatik, innan nästa sjukommafemma startar, och ett par hägrande dagar av icketid öppnar plötsligt upp sig.

Det är en berusande känsla och jag beger mig ut på en lång promenad och ser hur den sista snön verkar släppa taget om fotbollsplanen och hur småtjocka gubbar joggar i lite för tajta löparbrallor, men jag har inte hjärta att säga det. En bil stannar på andra sidan vägen och två damer i sjuttifemrycket frågar om vägen till Mariestad. De är lite uppbragta över den bristfälliga skyltningen till sagda ort, men jag tror att jag ger rätt besked om rondeller och högersvängar och när jag för tredje gången repeterar vägbeskrivningen tittar de på mig och säger att, du det skall vi nog klara, som om mina pedagogiska ansatser samtidigt vore en värdering av hur bortkomna jag tyckte att de verkade i allmänhet.

Och ja, det kanske det var.



Fritt fall

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Mar 15, 2016 23:07:45
Den vanligtvis hemtrevligt nedstämda åldersbluesen utvecklades i helgen till en stund av primalskri i fosterställning vid insikten att mitt åldrande nu kan beskrivas enligt följande: a)Jag är mellan femtio och sextio. b) Jag behöver läsglasögon. c) Jag är (lätt) överviktig. d) Jag börjar bli gråhårig.

Jag tänkte att dessa smärtsamma insikter skulle få mina elever att flytta sitt självupptagna fokus från de annalkande examensskrivingarna, men de var kalla som is. Det svenska skolsystemet har inte lärt dem något om empati. Någon antydde att jag ju faktiskt kan göra något åt övervikten. Tack. Det kändes mycket bättre att kunna komplettera listan över tillkortakommanden med dålig karaktär och lättja.

När jag som minst behöver det har dessutom tolvåringen börjat göra sig rolig över namnet Walkingbass med illa dramatiserade monologer av typen "Jag heter Bosse Hellgren och är så kreativ och har en blogg som heter Walkingbass". Hon har för säkerhets skull upptäckt det putslustiga i att 'bass' är en homonym som ju betyder både bas och aborre.

Den vandrande aborren. Säger hon. Jag går ner i källaren och spelar bas. Säger jag.

Kan man inte bara få vara ifred?




Till C

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Feb 21, 2016 23:06:14

Det har gått några veckor nu, sen jag fick höra det ofattbara, att du har lämnat oss, och jag borde ha skrivit den här texten för länge sedan. Kanske säger det något om skillnaden mellan dig och mig. Du var den som gjorde, utförde, planerade och organiserade. Entreprenören som såg möjligheterna och som hela tiden vågade ställa frågorna som ledde dig vidare. Jag väntar med att göra allt det där viktiga tills det nästan är för sent. Jag hoppas att jag kan lära mig att vara mer som du med åren, C, men jag lovar inget.

Det har varit en bedrövlig månad, C, och jag är nog inte ensam om att ha gått i snögloppet med tårarna sakta strilande nerför kinderna. Den stora tomheten som snärjer en i det bottenlösa svarta. Meningslösheten. Men så, när man famlar efter något litet att gripa om, dyker ögonblicken och stunderna upp, som bitar av drivved som bär en liten bit framåt, mot lite grundare vatten. De besynnerliga äventyr som du drog ut oss på.

Jag tänker på alla söndagar i Gränna Hamn, med försenade artister, tidsscheman åt pipan, band i blodsockerfall och en ständig tidsnöd, i regn och rusk. Hur du lyckades navigera genom allt detta, inte minst genom att du litade på dina medarbetare och din familj. Men framför allt genom ditt lugn och din rutin. Ibland var din tajming rätt usel, som när vi i bandet frågade efter en artist som var en kvart sen, och du säger i PA:t att ingen har sett denne man sedan 1967. Han stod tjugo meter ifrån dig, C, kommer du ihåg, stämningen blev ganska osvensk. Eller minns du i Tranås, den lille, runde och ganska berusade mannen som klev upp på scenen efter din patenterade presentation av extranumret, precis innan J hann kliva ut på scenen?

Innan spelningarna var det ofelbart så att du hade glömt instrumentkabel, plektrum eller stämapparat. Men det hörde till på något sätt, det var petitesser som inte hindrade dig från att uppslukas av musiken. Håret stod på ända in the early morning rain och det kändes som att du njöt med gitarren i knät i ett enda nu.

Jag tänker på hur vi har skumpat runt i buss till Falun, Stockholm och hur vi hamnade i Katalonien för en spelning. Och den eländiga bandfesten på din flotte i Bunn. Regnet öste ner och inget Noréndrama kan slå den misär vi upplevde den dagen. Men det var som att du njöt av friheten, med ett glas rödvin i handen och regnet i ansiktet. Kommer du ihåg när vi spelade i Sunne, C? På något sätt hade vi i bandet glömt, eller snarare förträngt, att vi skulle spela ett dansset efter vår anspråkslösa show. Ett grymtande missnöje spred sig bland oss trötta musikanter, men det tog inte sju minuter innan du stod där med en bricka med förfriskningar till bandet serverade med ett leende och de där gnistrande ögonen som alltid verkade vara fulla av liv. Jag minns Elvistävlingen, där du såg till att vi fick spela med Reggie Young, och där en av deltagarna var så nervös att han genomförde repetitionerna med öppen gylf. En annan Elvistolkare hade åkt från Tyskland i en trasig Range Rover, med ideliga reparationer längs autobahn som följd. Dagarna innan hade han spelat in en reklam för en tysk Elviswurst. I juryn satt Joe Esposito. Det är nästan osannolikt.

När jag har pratat med människor om dig de här dagarna, C, så har det slagit mig hur många som har haft en vänskaplig och varm relation till dig. Hur många vi är som har fått vistats tillsammans med dig i olika sammanhang, där du har visat att professionalitet också kan gå hand i hand med kamratskap, och många förlösande skratt. Hur du alltid har varit stöttande och uppmuntrande. Hur du alltid har bjudit in.

Jag kommer att sakna dig, C. Det har varit så roligt att lära känna dig. Vila i frid, min vän.

Jag kommer nog behöva klamra mig fast vid de där bitarna av drivved ett tag till.

Vänlig hälsning
B







Cykelgyckel

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Nov 12, 2015 23:57:52
Beger mig ut på ett ärende på lunchen på min svarta riddare, en Crescent som sett sina bästa dagar. Kryssar fram på Jkpg:s löjliga cykelvägar och passerar rätt elegant ett övergångsställe med cykelfil och håller på att ramla ur trasorna, få hjärtslag när en bil signalerar åt mig. Min första tanke är att det måste vara någon som känner igen mig och vill hälsa på ett skämtsamt och ystert vis, men när jag vänder mig om är det en äldre man, låt mig kalla honom för gubbe, i ett illa vårdat skägg, som hytter med pekfingret åt mig. Jag häpnar. Vad har jag gjort för fel? Jag överväger att cykla efter honom och berätta att jag är mellan femtio och sextio och stilla undra ur vilket perspektiv han tycker att han har befogenhet att läxa upp mig med ett höjt pekfinger.

Men jag orkar inte bry mig. Det finns andra strider, tänker jag när jag cyklar längs den gråkalla Vätterstranden med invektiven bubblande inom mig.

Skäggschajas, slempropp, ålrens, skithög. Gubbfan.

Där fick han.

Nyfiken trög

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Nov 12, 2015 00:42:09

Jag är mellan femtio och sextio, säger jag till elvaåringen när hon spöar mig i FIFA i vanlig ordning. Mina tröga fingrar klamra krampaktigt kring kontrollen och det märks nog att min finmotorik inte klarar mer än en sak i taget. Ungefär som när jag spelar bas. Grundton. Kvint. Det nya i sammanhanget är att hon börjar läxa upp mig verbalt. Jag försöker ducka under rallarsvingarna men jag är hjälplös. Innan jag har hunnit bemöta hennes svidande kritik är bollen redan förlorad och en ny variant av förebråenden trycks ner i halsen. Men jag hackar i mig och låter henne hållas. Min tid kommer, tänker jag, även om det är lätt att tvivla.




Viktoriagatan 30

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Dec 12, 2013 10:28:54
Jag sitter med en tenta som inte älskar mig, i en skrivsal som är oändlig, men inga oändliga valv, bara rader av bänkar och stolar och skrivvakter, äldre farbröder som tagna ur en film av Roy Andersson i kostymer som inte går att köpa längre. Och jag är elev. Jag räknar poäng och är förbannad över att skrivningen är så snett vinklad mot det som vi på föreläsningarna har ägnat minst tid åt. Irriterande, och en fråga är så illa formulerad att det är omöjligt att lista ut vad det är som provskrivaren fiskar efter. Jag hoppar över den och sparar den till sist och gör som mina elever emellanåt gör, skriver något som jag tror skulle kunna tangera frågan, men ändå inte riktigt gör det. Timmarna flyger och jag försöker hitta bildminnen i hjärnan efter en del formuleringar, men de har lämnat mig, flugit iväg med nervösa vingslag och jag spanar och kan nästan fånga dem, men nej, de singlar ut som svalor i periferin och jag trycker pennspetsen mot tinningen men det hjälper inte. Jag är näst sist och lämnar in skrivningen över disken och river loss talongen med skrivningsnumret. Och när bilen letar sig fram i den dimmiga decemberkvällen är jag tom. Inte öppen.





Slussen

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Nov 27, 2013 10:20:16
Jag är i Stockholm en bländande söndag förmiddag, kliver av tunnelbanan vid Slussen och bländas av den bleka solen. Det är kyligt och jag kliver in på McDonald's för att köpa en kaffe att värma mig med vid promenaden längs Skeppsbron. Bakom disken jobbar sex, sju stycken ungdomar, företrädesvis unga tjejer och kämpar en smula med att få beställningar och drycker rätt. Med gott humör och bubblande energi langas burgare och kaffemuggar ut till de väntande kunderna, när en medelålders man i moderiktigt skägg och en alldeles för varm och dyr dunjacka tränger sig fram i kön jämte mig. Det ser alldeles för varmt ut och jag hinner tänka att den där jackan måste vara mycket viktig för honom. En äldre dam som precis skall beställa påpekar i saklig men korrekt ton att det är hennes tur att beställa, varvid den moderiktige överhettade mannen fräser åt henne att han redan har beställt och betalat och att han ger fan i om det är hennes tur. Och han fortsätter att gå på om sin cheeseburgare som han tydligen inte är helt nöjd med och skäller ut den stackare som haft oturen att ge honom kaffe som inte är tillräckligt varmt för hans sofistikerade smak. När han har tillintetgjort den första av personalen är det som att hans hjärna kokar över under den ängsliga märkesmössan. Han kallar till sig skiftledaren och vill ha en mer uttömmande förklaring till varför saker och ting inte fungerar som det skall bakom disken. Skiftledaren, en kanske 20 år ung kvinna, behåller lugnet och är tydligen van vid att medelålders män med för varma dunjackor och löjliga märkesmössor tappar besinningen och ansiktet i bakfyllans våtvarma ångestpaket när barnen liksom struntar i att pappas dunjacka kostar en veckolön för personalen på McDonald's och den stora otillfredställelsen med livet som gnällgubbe inte kan döljas av en toppluva som är aldrig så moderiktig. Skiftledaren lyssnar leende på hans litania innan hon frågar om hon kan kompensera honom på något sätt. Och plötsligt är det som om mössan förstår att hans reaktion inte riktigt står i proportion till temperaturen på kaffet och han säger med lite lägre röst "Ge mig en extra cheeseburgare".

När det är min tur att köpa kaffe frågar jag skiftledaren: Hur orkar ni? Ni är verkligen stronga som håller humöret uppe. Hon ler och jag passerar snart Djurgårdsfärjan med en varm kopp kaffe i handen.




Next »