walkingbass

walkingbass

Bortom vardagens smågriniga lunk

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Oct 01, 2013 23:21:07
Jag får via en välgörare tillfälle att gå på hockey och efter den själsliga smärta som J-Södras krampaktiga spel har åsamkat mig vill jag inte skruva upp mina egna förväntningar, utan intalar mig att HV kanske kan hitta ett grundspel som kan föra dem i rätt riktning. Jag tror inte att jag har varit på en HV-match någonsin som har haft en så blygsam publiktillströmning. Stora luckor gapar tomma, slipsarna stannar uppenbarligen hemma när det går knackigt för det egna laget, och klacken verkar desarmerad och ser lite vilsen ut. Framför mig sitter tre äldre herrar, som, som vanligt, sprider en svag men ändå klart kännbar lagårdsdoft omkring sig. De är mycket engagerade och en av de lätt grånade lantbrukarna skriker "Du är en usel idiot" med domaren i åtanke. Det är i och för sig en rätt allvarlig anklagelse, men den låter ändå tämligen vänlig i jämförelse med klackens ganska enfaldiga "domarjävel".

Tänk om en hel klass skulle resa sig och skrika "lärarjävel" åt mig. Jag tror att jag skulle börja gråta. Och det är kanske därför som jag aldrig har ansträngt mig att bli ishockeydomare.





En lucka i tillvaron

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Sep 12, 2013 22:56:12
Jag är på Stadsparksvallen för att se Jönköpings Södra ta sig an Ljungskile. En övermäktig uppgift visar det sig, men det är inte om det den här texten handlar.

Jag tränger mig upp på läktaren tio minuter före avspark. I mitt lilla hörn, högst upp på ståplats, ganska nära klacken, är jag idag omgiven av dålig andedräkt och armsvett och jag är trängd upp mot planket av en trio gubbar som nog tycker att jag är inne i deras zon utan tillåtelse. I pausen sätter sig hela gubbgänget ner så att jag har tre kvadratdecimeter att röra mig på. En av gentlemännen placerar sin överdimensionerade ända på min fot, och det är först när jag börjar vicka på tårna som han hasar ner ett trappsteg. För en person som är rädd för kroppskontakt är det ganska långa sekunder av ofrivillig närhet.

En av farbröderna har ett horn i sidan till Thelin, vänsterytter, och ägnar hela första halvlek åt att tala om för Thelin att han måste vara längre ut på kanten. Ut på kanten, Tommy, upprepar han, med en envishet som är beundransvärd, och ganska enerverande. Jag hinner tänka, vilket inte är så konstigt med tanke på den händelsefattiga matchen, att jag nog hade blivit rätt irriterad om någon hade skrikit så åt mig i fyrtiofem minuter. Om sanningen skall fram så hade jag lackat ur, och skrikit något otrevligt tillbaka. Kanske svordomar. Men det här är fotboll och i den här luckan i tillvaron går det fint att bete sig som man tycker att det passar. Domaren som heter Jim och är från Motala kallas för Djungel-Jim av min omgivning, eftersom Motala av den belevade publiken uppfattas som en rest av ett agrikulturellt samhälle, en analys som tillika leder till tillropet "jävla Motalabonde".

Det här är är ju inte en publikgrupp som direkt dryper av adrenalin, vilket gör språkbruket och uppförandet förbryllande. Det är som att just den här situationen automatiskt ger alla en rätt att skrika ut vilka utsagor som helst.

Det är just inte de stora tankarnas afton, vare sig på planen eller på läktaren. Jag tappar fokus en gnutta, men när Smylie gör en fullständigt perfekt avvägd brytning, som tar med boll och motspelare ut över sidlinjen så skriker jag till och knyter näven i ren hänförelse. Yes. Där satt den, tänker jag, och sneglar oroligt mot matchuret.




En vanlig lördag i september

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Sep 02, 2013 19:23:12
Jag ägnar lördagkvällen åt att kompa en av de mer uppburna amerikanska elvisimitatörerna i en av länets nya bandylador.

Och det finns ett mönster som alltid återkommer när jag skall iväg på dylika evenemang. Först känns det rätt jobbigt när jag överblickar alla alternativa sysselsättningar som plötsligt framstår i ett gyllene skimmer. Sjunka ner djupt i soffan, se brittiska deckare på TV, röka pipa på altanen, läsa en bok, promenera planlöst i villakvarter av mexitegel, spela fotboll mot nioåringen och annat som fyller mina lediga lördagar med ett innehåll. Sen infinner sig alltid en stressperiod den sista halvtimmen då mitt minne plötsligt och obönhörligen sorterar upp alla saker jag måste göra innan avfärd. Stryka kläderna, kolla att basarna och all annan utrustning är packad, lägga i rätt noter i väskan och eventuellt äta något. Oavsett om avfärdstiden är 10.00 eller 22.00 är alltid den sista halvtimmen en mardröm. Resten av familjen brukar då hålla sig på behörigt avstånd för att (sannolikt) slå frivolter av uppsluppenhet när jag har lämnat huset. I regel sätter jag mig i bilen med en puls på tvåhundra, med kaffet som jag aldrig hann dricka i högerhanden. Strängt taget tror jag att jag har samma stressnivå som om jag skulle resa runt jordklotet i en finnjolle. Men så fort bilen rullar mot metropoler som Vetlanda, Ronneby eller varför inte Ödeshög så infinner sig ett slags lugn, som om det är dit min stressade själ verkligen vill.

Och plötsligt sitter vi där i ett omklädningsrum och ventilerar världsläget. Vi äter bristfällig pastasallad serverad ur en ikeaback bakom scenen, men hittar öl i marshallkylskåpet och det är rätt trevligt när producenten säger "tio minuter" och allt rullar igång.

Jag har en kontrabas mellan mig och Elvis. Det är allt.





The green blues

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren May 13, 2013 23:58:20
Jag står omringad av andra medelålders män på ståplats på Stadsparksvallen, Sveriges vackraste fotbollsarena, och mitt tålamod tryter efterhand. Inte så mycket beroende på att spelet i Superettan består av 73% luftpastejer som dimper ner enligt ett slumpartat mönster, som det faktum att ståplatsläktaren alltid är befolkad av de självutnämnda experterna. Mannen på min högra sida säger minst hundra gånger (nej, jag överdriver inte) att Södra måste spela bollen "längs backen" och mannen nedanför mig beklagar sig högljutt över att det är så mycket inkast. En något udda infallsvinkel för en analys.


Men det är också i sanning rätt eländigt. Södra har så länge jag kan minnas varit laget som har lite för bra spelare för det spel de presterar. Och det är rätt ledsamt. Även om det den här kvällen ser stabilt ut defensivt, så går det inte direkt se några gnistor i anfallsspelet. Fantasilöst och några riktigt bedrövliga avslut från fina lägen. Det går att se att det finns potential, men den sista skärpan saknas i avsluten, och den kreativitet som Hrgota nu visar i Bundesliga, saknas helt i den svinkalla majkvällen. ÖIS imponerar än mindre.


0-0 och måndagsblues så att det räcker.



Rapport från medelåldern

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren May 07, 2013 22:06:15

Klockan är halv åtta på morgonen när någon knackar på dörren och, nej, jag har inte gått upp och nioåringen är god nog att öppna dörren. En mansröst berättar att han är här för att laga slingan till vår automatiska gräsklippare och frågar således nioåringen om geografisk guidning till klipparens laddstation, vilket hon är behjälplig med. Jag går upp, med gråten i halsen över den demolerade sovmorgonen, och lufsar ut i trädgården med halvknäppt skjorta och ser enligt senare vittnesutsagor ut som en uteliggare som anstränger sig för att klä sig hyfsat.

"Men det är ju Bosse" säger mannen och jag svarar att ja, det är det, och hälsar förvånat innan jag visar honom vad som är felet. Felet är att den entreprenör som grävde i vår trädgård för att vi skulle kunna få in fiber i huset, någonstans, oklart var, har grävt av slingan till vår gräsklippare modell självgående. Och här går det fint att ironisera över i-landsproblem, medelålders män i villa, graden av lathet, problem på hög nivå, medelklassens olidliga lättja eller i vilka associationsbanor nu era hjärnor månde skicka era tankar. Det hör inte hit. Det gör däremot det faktum att min hjärna arbetar på det högtryck den är kapabel till vid den aktuella tidpunkten, för att bestämma vem mannen som känner igen mig verkligen är. Han ser ut som en farbror i fyrtioåttaårsåldern och är klädd i kortbyxor. Jag letar bland gamla musikanter, föräldrar till elever, bekantas bekanta och är inne på avdelningen mycket avlägsna släktingar när det plötsligt händer. Det är något i hur han vänder sig om som direkt får mig att inse att det är M, en skolkamrat från grundskolan. Vi har gått i samma klass i sex år och polletten trillar ned med förstrött pling innan vi säger hej.

När vi ses senare på eftermiddagen, när han har hämtat erforderligt materiel, ber jag om ursäkt för att jag kopplade så långsamt och vi berättar lite osorterat om den mängd vatten som har flutit under broarna sen vi sågs sist för uppskattningsvis trettio år sedan. Det är tuggigt och rätt trevligt.

Hela mötet är overkligt; som att få ett telefonsamtal från det förflutna. Det är märkligt, men jag kommer ihåg hur M åkte skridskor när vi gick på mellanstadiet. Han flöt fram över isen, med en fart som jag aldrig hade sett, och ett rörelsemönster som var helt fulländat. Själv ansträngde jag mig för att anklarna inte skulle vika sig på det där mesiga sättet när han trixade med bandybollen samtidigt som han forsade fram på Furuviks bandyplan.

Han hittar felet direkt. Vi skiljs åt och jag tänker att jag borde ha bjudit på kaffe, men sätter mig med nioåringen och fikar på altanen.

På kvällen vill hon springa på tid runt huset, och jag tar tiden. Fjorton sekunder.

Zoom

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Mar 27, 2013 23:17:59
Det är en dag kvar till lov; lärarens sista utpost i vardagens svårnavigerade arkipelag. Det flimrar lite för ögonen när jag tänker på alla potentiella uppgifter som ligger och mognar på mitt skrivbord, men jag tror att jag bara skall ordna högarna symmetriskt innan jag sakteligen zoomar in ledighetens grönskande fält, oasen i tillvarons öken, för mitt inre.


Jag överväger att ringa min bror och dra det vanliga utdragna resonemanget om att vi lärare aldrig är riktigt lediga, eftersom vi ju tänker på jobbet hela tiden. Och i själva verket är ju loven bara ett slags kompledighet, i den mån vi verkligen är lediga, för den arbetsbörda vi har resten av året. Han brukar inte gilla det, vilket ju bara gör den långdragna och lätt högdragna tonen i mitt resonemang mer viktig.

Dixie Chicken

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Mar 26, 2013 23:38:34
Jag plockar ur diskmaskinen och kompenserar dessa fem minuter av total tristess med att spela Little Feats Dixie Chicken på exakt den volym som låten måste ha för att fylla köket. Disken förflyttar sig i piruetter upp i skåpen och jag känner mig lika yster som Frida i vårstädningen även om inget direkt ljuvt och änglalikt skiner om min uppsyn. Det är ett av de där ögonblicken när musiken betyder något i en medelåldrings gråglåmiga vardag och precis när jag tänker börja packa upp basen kommer nioåringen och ber mig sänka volymen eftersom det är omöjligt för henne att höra ljudet på TV:n. Jag lyder, som vanligt, och allt är borta.

Vintermorgon

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Feb 20, 2013 23:38:33
Det har varit en vecka med tidiga mornar och häruppe vid Bymarksfjällen så blåser det arktiska vindar. Idag. Jag låser dörren, går tjugo meter och inser att handskarna är kvar inne, men förstår att jag kommer att missa bussen om jag vänder. Händerna stelnar som fiskpinnar. Skylten "Sandas ej" på den lilla gångvägen skriker glåpord efter mig när jag pulsar i snön som kryper upp på smalbenen. Jag sliter mig fram i den knähöga snön med blodsmak i munnen, jag dödar en dyorm innan jag korsar vägen, undviker kallprat med de köande medresenärerna, för vem kan säga något vettigt vid den tidpunkten på dagen, jag blickar ut över det snötäckta mangroveträsket, innan jag sjunker ner i bussens råkalla innandöme. Jag överväger att lägga mig i fosterställning och låta bussen föra mig till ändhållplatsen, men tänker att det kanske skulle verka konstigt och går av vid Juneporten, som vanligt. På vägen till skolan ser jag någon jag känner, men jag går en omväg för att slippa prata. Jag halkar men parerar på ett sådär fånigt sätt som en medelålders man utan kroppskontroll gör.


På eftermiddagen läser vi Tove Janssons En hemsk historia och mina elever observerar och diskuterar på ett sätt som får mina glåmiga lärarögon att tåras.

« PreviousNext »