walkingbass

walkingbass

Cykelgyckel

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Nov 12, 2015 23:57:52
Beger mig ut på ett ärende på lunchen på min svarta riddare, en Crescent som sett sina bästa dagar. Kryssar fram på Jkpg:s löjliga cykelvägar och passerar rätt elegant ett övergångsställe med cykelfil och håller på att ramla ur trasorna, få hjärtslag när en bil signalerar åt mig. Min första tanke är att det måste vara någon som känner igen mig och vill hälsa på ett skämtsamt och ystert vis, men när jag vänder mig om är det en äldre man, låt mig kalla honom för gubbe, i ett illa vårdat skägg, som hytter med pekfingret åt mig. Jag häpnar. Vad har jag gjort för fel? Jag överväger att cykla efter honom och berätta att jag är mellan femtio och sextio och stilla undra ur vilket perspektiv han tycker att han har befogenhet att läxa upp mig med ett höjt pekfinger.

Men jag orkar inte bry mig. Det finns andra strider, tänker jag när jag cyklar längs den gråkalla Vätterstranden med invektiven bubblande inom mig.

Skäggschajas, slempropp, ålrens, skithög. Gubbfan.

Där fick han.

Nyfiken trög

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Nov 12, 2015 00:42:09

Jag är mellan femtio och sextio, säger jag till elvaåringen när hon spöar mig i FIFA i vanlig ordning. Mina tröga fingrar klamra krampaktigt kring kontrollen och det märks nog att min finmotorik inte klarar mer än en sak i taget. Ungefär som när jag spelar bas. Grundton. Kvint. Det nya i sammanhanget är att hon börjar läxa upp mig verbalt. Jag försöker ducka under rallarsvingarna men jag är hjälplös. Innan jag har hunnit bemöta hennes svidande kritik är bollen redan förlorad och en ny variant av förebråenden trycks ner i halsen. Men jag hackar i mig och låter henne hållas. Min tid kommer, tänker jag, även om det är lätt att tvivla.




Valv, oändligt

ResaPosted by Bo Hellgren Jun 24, 2014 11:35:39
Det är ett privilegium säger kyrkvärden, men ni bör sitta kvar under hela samlingen, ungefär en timme. Vi tackar och blir placerade på en enkel, obekväm träbänk, några meter innanför kören i St Paul's Cathedral. Vi har fått den inplastade ordningen för evensong och försöker att hänga med så gott vi kan. Sitta, stå, sjunga. Från katedralens entré hörs ett aldrig tystnande sorl från turisterna som försöker att ta in valven, höjden, bråddjupet.

Kören sjunger Magnificat, och det är ett destillat av den sakrala musikens skönhet. Orgeln, manskören, med gossopranerna som är helt fria, helt orädda i sitt musicerande. De sjunger sina stämmor med den precision och renhet som många musiker bara kan drömma om. Det är musik som är helt omöjlig att värja sig mot och när körledaren slår av slutackordet hänger efterklangen kvar i en, två, tre, fyra, fem, kanske sex sekunder. Jag blinkar bort tårarna och tycker mig ana de tranströmerska valven som öppnar sig.

Efteråt frågar jag tioåringen vad hon tyckte. Jag förstår inte riktigt vad grejen är, svarar hon.



Viktoriagatan 30

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Dec 12, 2013 10:28:54
Jag sitter med en tenta som inte älskar mig, i en skrivsal som är oändlig, men inga oändliga valv, bara rader av bänkar och stolar och skrivvakter, äldre farbröder som tagna ur en film av Roy Andersson i kostymer som inte går att köpa längre. Och jag är elev. Jag räknar poäng och är förbannad över att skrivningen är så snett vinklad mot det som vi på föreläsningarna har ägnat minst tid åt. Irriterande, och en fråga är så illa formulerad att det är omöjligt att lista ut vad det är som provskrivaren fiskar efter. Jag hoppar över den och sparar den till sist och gör som mina elever emellanåt gör, skriver något som jag tror skulle kunna tangera frågan, men ändå inte riktigt gör det. Timmarna flyger och jag försöker hitta bildminnen i hjärnan efter en del formuleringar, men de har lämnat mig, flugit iväg med nervösa vingslag och jag spanar och kan nästan fånga dem, men nej, de singlar ut som svalor i periferin och jag trycker pennspetsen mot tinningen men det hjälper inte. Jag är näst sist och lämnar in skrivningen över disken och river loss talongen med skrivningsnumret. Och när bilen letar sig fram i den dimmiga decemberkvällen är jag tom. Inte öppen.





Slussen

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Nov 27, 2013 10:20:16
Jag är i Stockholm en bländande söndag förmiddag, kliver av tunnelbanan vid Slussen och bländas av den bleka solen. Det är kyligt och jag kliver in på McDonald's för att köpa en kaffe att värma mig med vid promenaden längs Skeppsbron. Bakom disken jobbar sex, sju stycken ungdomar, företrädesvis unga tjejer och kämpar en smula med att få beställningar och drycker rätt. Med gott humör och bubblande energi langas burgare och kaffemuggar ut till de väntande kunderna, när en medelålders man i moderiktigt skägg och en alldeles för varm och dyr dunjacka tränger sig fram i kön jämte mig. Det ser alldeles för varmt ut och jag hinner tänka att den där jackan måste vara mycket viktig för honom. En äldre dam som precis skall beställa påpekar i saklig men korrekt ton att det är hennes tur att beställa, varvid den moderiktige överhettade mannen fräser åt henne att han redan har beställt och betalat och att han ger fan i om det är hennes tur. Och han fortsätter att gå på om sin cheeseburgare som han tydligen inte är helt nöjd med och skäller ut den stackare som haft oturen att ge honom kaffe som inte är tillräckligt varmt för hans sofistikerade smak. När han har tillintetgjort den första av personalen är det som att hans hjärna kokar över under den ängsliga märkesmössan. Han kallar till sig skiftledaren och vill ha en mer uttömmande förklaring till varför saker och ting inte fungerar som det skall bakom disken. Skiftledaren, en kanske 20 år ung kvinna, behåller lugnet och är tydligen van vid att medelålders män med för varma dunjackor och löjliga märkesmössor tappar besinningen och ansiktet i bakfyllans våtvarma ångestpaket när barnen liksom struntar i att pappas dunjacka kostar en veckolön för personalen på McDonald's och den stora otillfredställelsen med livet som gnällgubbe inte kan döljas av en toppluva som är aldrig så moderiktig. Skiftledaren lyssnar leende på hans litania innan hon frågar om hon kan kompensera honom på något sätt. Och plötsligt är det som om mössan förstår att hans reaktion inte riktigt står i proportion till temperaturen på kaffet och han säger med lite lägre röst "Ge mig en extra cheeseburgare".

När det är min tur att köpa kaffe frågar jag skiftledaren: Hur orkar ni? Ni är verkligen stronga som håller humöret uppe. Hon ler och jag passerar snart Djurgårdsfärjan med en varm kopp kaffe i handen.




Cappuccio

ResaPosted by Bo Hellgren Nov 21, 2013 23:58:28
Jag åker till Stockholm och helgen som rätt länge har legat och glimrat som en oas i höstmörkret trängs ändå dagarna innan med känslan av att jag nog i själva verket inte hinner det här. Jag har befunnit mig mitt i en tvåveckorsperiod där det inte går att tänka längre än en dag framåt. Där man lever från lektion till lektion, från samtal till samtal, från uppsats till uppsats, från stavfel till stavfel. Så länge man kan hålla huvudet någorlunda högt och fixerat fungerar det, men egentligen avskyr jag den typen av veckor. Jag behöver känna att jag ligger ett par steg före i tanken, men det är som att det inte går att planera bort en viss typ av stress.

Så fort jag fäster mina rågummisulor på trottoaren släpper allt, och jag flanerar sorglöst med uppfälld krage längs Stockholms gator. Jag brukar ofta inleda mina Stockholmsvisiter på Cappuccio, ett café längst inne i Gallerian, så även den här gången. Jag har alltid gillat Cappuccio. Förmodligen för att personalen har ett intensivt tempo som kombineras med en närvaro och smidighet, som för en lantis känns urban. Det är sociala kontaktytor som är korta och situationsorienterade, men ändå innehåller någonting, kanske värme. Jag sätter mig vid disken och beställer en kaffe och, ja, en dammsugare och det är full aktivitet i den rektangulära köksdelen. En av tjejerna som jobbar där verkar ha järnkoll på hela verksamheten. Hon delegerar, pushar och driver hela stället med en attack som är ruggigt imponerande och samtidigt får mig att känna mig väldigt gammal, väldigt trött. Vill du ha ett glas vatten också?

Mitt i ruschen kommer en liten tjej, mellanstadieålder, i rosa täckjacka och berättar att hon har tappat sin mobil, förmodligen när hon satt och fikade för en liten stund sedan. Jag tittar ner i kaffekoppen och tänker att det förmodligen inte finns någon vettig lösning på den situationen och att det enklaste för personalen nog skulle vara att säga, nej, om den inte ligger där du satt så är det nog ingen idé att försöka hitta den. Men den unga arbetsledaren nöjer sig inte, hon frågar efter hur mobilen såg ut, kollar snabbt om de andra i personalen har fått in någon mobil, frågar var hon satt och om hon vill låna telefonen för att ringa den, hon följer med tjejen till sittgruppen där hon hade suttit, vänder på dynorna, kryper på golvet, frågar de gäster som sitter där nu och ringer upp Gallerians väktare och förklarar läget med mobilen och väktarna kommer dit direkt och är lika trevliga och fina mot den mobillösa tjejen. De hittar ingen mobil men följer henne till en annan väktare som hon kan återkomma till för att se om den lämnas in under dagen. Mobilen är försvunnen men det tycks som att flickan i den rosa täckjackan ändå lämnar Cappuccio med lite lättare steg.

Jag reser mig och går, lämnar plats för andra och krånglar på mig jackan i folkvimlet. Tack för idag, hoppas du får en trevlig helg, ropar den unga caféföreståndaren som nyss har vänt upp och ner på ett café för att hjälpa en mellanstadieflicka som förlorat sin mobiltelefon.











Bortom vardagens smågriniga lunk

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Oct 01, 2013 23:21:07
Jag får via en välgörare tillfälle att gå på hockey och efter den själsliga smärta som J-Södras krampaktiga spel har åsamkat mig vill jag inte skruva upp mina egna förväntningar, utan intalar mig att HV kanske kan hitta ett grundspel som kan föra dem i rätt riktning. Jag tror inte att jag har varit på en HV-match någonsin som har haft en så blygsam publiktillströmning. Stora luckor gapar tomma, slipsarna stannar uppenbarligen hemma när det går knackigt för det egna laget, och klacken verkar desarmerad och ser lite vilsen ut. Framför mig sitter tre äldre herrar, som, som vanligt, sprider en svag men ändå klart kännbar lagårdsdoft omkring sig. De är mycket engagerade och en av de lätt grånade lantbrukarna skriker "Du är en usel idiot" med domaren i åtanke. Det är i och för sig en rätt allvarlig anklagelse, men den låter ändå tämligen vänlig i jämförelse med klackens ganska enfaldiga "domarjävel".

Tänk om en hel klass skulle resa sig och skrika "lärarjävel" åt mig. Jag tror att jag skulle börja gråta. Och det är kanske därför som jag aldrig har ansträngt mig att bli ishockeydomare.





En lucka i tillvaron

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Sep 12, 2013 22:56:12
Jag är på Stadsparksvallen för att se Jönköpings Södra ta sig an Ljungskile. En övermäktig uppgift visar det sig, men det är inte om det den här texten handlar.

Jag tränger mig upp på läktaren tio minuter före avspark. I mitt lilla hörn, högst upp på ståplats, ganska nära klacken, är jag idag omgiven av dålig andedräkt och armsvett och jag är trängd upp mot planket av en trio gubbar som nog tycker att jag är inne i deras zon utan tillåtelse. I pausen sätter sig hela gubbgänget ner så att jag har tre kvadratdecimeter att röra mig på. En av gentlemännen placerar sin överdimensionerade ända på min fot, och det är först när jag börjar vicka på tårna som han hasar ner ett trappsteg. För en person som är rädd för kroppskontakt är det ganska långa sekunder av ofrivillig närhet.

En av farbröderna har ett horn i sidan till Thelin, vänsterytter, och ägnar hela första halvlek åt att tala om för Thelin att han måste vara längre ut på kanten. Ut på kanten, Tommy, upprepar han, med en envishet som är beundransvärd, och ganska enerverande. Jag hinner tänka, vilket inte är så konstigt med tanke på den händelsefattiga matchen, att jag nog hade blivit rätt irriterad om någon hade skrikit så åt mig i fyrtiofem minuter. Om sanningen skall fram så hade jag lackat ur, och skrikit något otrevligt tillbaka. Kanske svordomar. Men det här är fotboll och i den här luckan i tillvaron går det fint att bete sig som man tycker att det passar. Domaren som heter Jim och är från Motala kallas för Djungel-Jim av min omgivning, eftersom Motala av den belevade publiken uppfattas som en rest av ett agrikulturellt samhälle, en analys som tillika leder till tillropet "jävla Motalabonde".

Det här är är ju inte en publikgrupp som direkt dryper av adrenalin, vilket gör språkbruket och uppförandet förbryllande. Det är som att just den här situationen automatiskt ger alla en rätt att skrika ut vilka utsagor som helst.

Det är just inte de stora tankarnas afton, vare sig på planen eller på läktaren. Jag tappar fokus en gnutta, men när Smylie gör en fullständigt perfekt avvägd brytning, som tar med boll och motspelare ut över sidlinjen så skriker jag till och knyter näven i ren hänförelse. Yes. Där satt den, tänker jag, och sneglar oroligt mot matchuret.




« PreviousNext »