walkingbass

walkingbass

Till C

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Feb 21, 2016 23:06:14

Det har gått några veckor nu, sen jag fick höra det ofattbara, att du har lämnat oss, och jag borde ha skrivit den här texten för länge sedan. Kanske säger det något om skillnaden mellan dig och mig. Du var den som gjorde, utförde, planerade och organiserade. Entreprenören som såg möjligheterna och som hela tiden vågade ställa frågorna som ledde dig vidare. Jag väntar med att göra allt det där viktiga tills det nästan är för sent. Jag hoppas att jag kan lära mig att vara mer som du med åren, C, men jag lovar inget.

Det har varit en bedrövlig månad, C, och jag är nog inte ensam om att ha gått i snögloppet med tårarna sakta strilande nerför kinderna. Den stora tomheten som snärjer en i det bottenlösa svarta. Meningslösheten. Men så, när man famlar efter något litet att gripa om, dyker ögonblicken och stunderna upp, som bitar av drivved som bär en liten bit framåt, mot lite grundare vatten. De besynnerliga äventyr som du drog ut oss på.

Jag tänker på alla söndagar i Gränna Hamn, med försenade artister, tidsscheman åt pipan, band i blodsockerfall och en ständig tidsnöd, i regn och rusk. Hur du lyckades navigera genom allt detta, inte minst genom att du litade på dina medarbetare och din familj. Men framför allt genom ditt lugn och din rutin. Ibland var din tajming rätt usel, som när vi i bandet frågade efter en artist som var en kvart sen, och du säger i PA:t att ingen har sett denne man sedan 1967. Han stod tjugo meter ifrån dig, C, kommer du ihåg, stämningen blev ganska osvensk. Eller minns du i Tranås, den lille, runde och ganska berusade mannen som klev upp på scenen efter din patenterade presentation av extranumret, precis innan J hann kliva ut på scenen?

Innan spelningarna var det ofelbart så att du hade glömt instrumentkabel, plektrum eller stämapparat. Men det hörde till på något sätt, det var petitesser som inte hindrade dig från att uppslukas av musiken. Håret stod på ända in the early morning rain och det kändes som att du njöt med gitarren i knät i ett enda nu.

Jag tänker på hur vi har skumpat runt i buss till Falun, Stockholm och hur vi hamnade i Katalonien för en spelning. Och den eländiga bandfesten på din flotte i Bunn. Regnet öste ner och inget Noréndrama kan slå den misär vi upplevde den dagen. Men det var som att du njöt av friheten, med ett glas rödvin i handen och regnet i ansiktet. Kommer du ihåg när vi spelade i Sunne, C? På något sätt hade vi i bandet glömt, eller snarare förträngt, att vi skulle spela ett dansset efter vår anspråkslösa show. Ett grymtande missnöje spred sig bland oss trötta musikanter, men det tog inte sju minuter innan du stod där med en bricka med förfriskningar till bandet serverade med ett leende och de där gnistrande ögonen som alltid verkade vara fulla av liv. Jag minns Elvistävlingen, där du såg till att vi fick spela med Reggie Young, och där en av deltagarna var så nervös att han genomförde repetitionerna med öppen gylf. En annan Elvistolkare hade åkt från Tyskland i en trasig Range Rover, med ideliga reparationer längs autobahn som följd. Dagarna innan hade han spelat in en reklam för en tysk Elviswurst. I juryn satt Joe Esposito. Det är nästan osannolikt.

När jag har pratat med människor om dig de här dagarna, C, så har det slagit mig hur många som har haft en vänskaplig och varm relation till dig. Hur många vi är som har fått vistats tillsammans med dig i olika sammanhang, där du har visat att professionalitet också kan gå hand i hand med kamratskap, och många förlösande skratt. Hur du alltid har varit stöttande och uppmuntrande. Hur du alltid har bjudit in.

Jag kommer att sakna dig, C. Det har varit så roligt att lära känna dig. Vila i frid, min vän.

Jag kommer nog behöva klamra mig fast vid de där bitarna av drivved ett tag till.

Vänlig hälsning
B







Cykelgyckel

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Nov 12, 2015 23:57:52
Beger mig ut på ett ärende på lunchen på min svarta riddare, en Crescent som sett sina bästa dagar. Kryssar fram på Jkpg:s löjliga cykelvägar och passerar rätt elegant ett övergångsställe med cykelfil och håller på att ramla ur trasorna, få hjärtslag när en bil signalerar åt mig. Min första tanke är att det måste vara någon som känner igen mig och vill hälsa på ett skämtsamt och ystert vis, men när jag vänder mig om är det en äldre man, låt mig kalla honom för gubbe, i ett illa vårdat skägg, som hytter med pekfingret åt mig. Jag häpnar. Vad har jag gjort för fel? Jag överväger att cykla efter honom och berätta att jag är mellan femtio och sextio och stilla undra ur vilket perspektiv han tycker att han har befogenhet att läxa upp mig med ett höjt pekfinger.

Men jag orkar inte bry mig. Det finns andra strider, tänker jag när jag cyklar längs den gråkalla Vätterstranden med invektiven bubblande inom mig.

Skäggschajas, slempropp, ålrens, skithög. Gubbfan.

Där fick han.

Nyfiken trög

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Nov 12, 2015 00:42:09

Jag är mellan femtio och sextio, säger jag till elvaåringen när hon spöar mig i FIFA i vanlig ordning. Mina tröga fingrar klamra krampaktigt kring kontrollen och det märks nog att min finmotorik inte klarar mer än en sak i taget. Ungefär som när jag spelar bas. Grundton. Kvint. Det nya i sammanhanget är att hon börjar läxa upp mig verbalt. Jag försöker ducka under rallarsvingarna men jag är hjälplös. Innan jag har hunnit bemöta hennes svidande kritik är bollen redan förlorad och en ny variant av förebråenden trycks ner i halsen. Men jag hackar i mig och låter henne hållas. Min tid kommer, tänker jag, även om det är lätt att tvivla.




Valv, oändligt

ResaPosted by Bo Hellgren Jun 24, 2014 11:35:39
Det är ett privilegium säger kyrkvärden, men ni bör sitta kvar under hela samlingen, ungefär en timme. Vi tackar och blir placerade på en enkel, obekväm träbänk, några meter innanför kören i St Paul's Cathedral. Vi har fått den inplastade ordningen för evensong och försöker att hänga med så gott vi kan. Sitta, stå, sjunga. Från katedralens entré hörs ett aldrig tystnande sorl från turisterna som försöker att ta in valven, höjden, bråddjupet.

Kören sjunger Magnificat, och det är ett destillat av den sakrala musikens skönhet. Orgeln, manskören, med gossopranerna som är helt fria, helt orädda i sitt musicerande. De sjunger sina stämmor med den precision och renhet som många musiker bara kan drömma om. Det är musik som är helt omöjlig att värja sig mot och när körledaren slår av slutackordet hänger efterklangen kvar i en, två, tre, fyra, fem, kanske sex sekunder. Jag blinkar bort tårarna och tycker mig ana de tranströmerska valven som öppnar sig.

Efteråt frågar jag tioåringen vad hon tyckte. Jag förstår inte riktigt vad grejen är, svarar hon.



Viktoriagatan 30

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Dec 12, 2013 10:28:54
Jag sitter med en tenta som inte älskar mig, i en skrivsal som är oändlig, men inga oändliga valv, bara rader av bänkar och stolar och skrivvakter, äldre farbröder som tagna ur en film av Roy Andersson i kostymer som inte går att köpa längre. Och jag är elev. Jag räknar poäng och är förbannad över att skrivningen är så snett vinklad mot det som vi på föreläsningarna har ägnat minst tid åt. Irriterande, och en fråga är så illa formulerad att det är omöjligt att lista ut vad det är som provskrivaren fiskar efter. Jag hoppar över den och sparar den till sist och gör som mina elever emellanåt gör, skriver något som jag tror skulle kunna tangera frågan, men ändå inte riktigt gör det. Timmarna flyger och jag försöker hitta bildminnen i hjärnan efter en del formuleringar, men de har lämnat mig, flugit iväg med nervösa vingslag och jag spanar och kan nästan fånga dem, men nej, de singlar ut som svalor i periferin och jag trycker pennspetsen mot tinningen men det hjälper inte. Jag är näst sist och lämnar in skrivningen över disken och river loss talongen med skrivningsnumret. Och när bilen letar sig fram i den dimmiga decemberkvällen är jag tom. Inte öppen.





Slussen

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Nov 27, 2013 10:20:16
Jag är i Stockholm en bländande söndag förmiddag, kliver av tunnelbanan vid Slussen och bländas av den bleka solen. Det är kyligt och jag kliver in på McDonald's för att köpa en kaffe att värma mig med vid promenaden längs Skeppsbron. Bakom disken jobbar sex, sju stycken ungdomar, företrädesvis unga tjejer och kämpar en smula med att få beställningar och drycker rätt. Med gott humör och bubblande energi langas burgare och kaffemuggar ut till de väntande kunderna, när en medelålders man i moderiktigt skägg och en alldeles för varm och dyr dunjacka tränger sig fram i kön jämte mig. Det ser alldeles för varmt ut och jag hinner tänka att den där jackan måste vara mycket viktig för honom. En äldre dam som precis skall beställa påpekar i saklig men korrekt ton att det är hennes tur att beställa, varvid den moderiktige överhettade mannen fräser åt henne att han redan har beställt och betalat och att han ger fan i om det är hennes tur. Och han fortsätter att gå på om sin cheeseburgare som han tydligen inte är helt nöjd med och skäller ut den stackare som haft oturen att ge honom kaffe som inte är tillräckligt varmt för hans sofistikerade smak. När han har tillintetgjort den första av personalen är det som att hans hjärna kokar över under den ängsliga märkesmössan. Han kallar till sig skiftledaren och vill ha en mer uttömmande förklaring till varför saker och ting inte fungerar som det skall bakom disken. Skiftledaren, en kanske 20 år ung kvinna, behåller lugnet och är tydligen van vid att medelålders män med för varma dunjackor och löjliga märkesmössor tappar besinningen och ansiktet i bakfyllans våtvarma ångestpaket när barnen liksom struntar i att pappas dunjacka kostar en veckolön för personalen på McDonald's och den stora otillfredställelsen med livet som gnällgubbe inte kan döljas av en toppluva som är aldrig så moderiktig. Skiftledaren lyssnar leende på hans litania innan hon frågar om hon kan kompensera honom på något sätt. Och plötsligt är det som om mössan förstår att hans reaktion inte riktigt står i proportion till temperaturen på kaffet och han säger med lite lägre röst "Ge mig en extra cheeseburgare".

När det är min tur att köpa kaffe frågar jag skiftledaren: Hur orkar ni? Ni är verkligen stronga som håller humöret uppe. Hon ler och jag passerar snart Djurgårdsfärjan med en varm kopp kaffe i handen.




Cappuccio

ResaPosted by Bo Hellgren Nov 21, 2013 23:58:28
Jag åker till Stockholm och helgen som rätt länge har legat och glimrat som en oas i höstmörkret trängs ändå dagarna innan med känslan av att jag nog i själva verket inte hinner det här. Jag har befunnit mig mitt i en tvåveckorsperiod där det inte går att tänka längre än en dag framåt. Där man lever från lektion till lektion, från samtal till samtal, från uppsats till uppsats, från stavfel till stavfel. Så länge man kan hålla huvudet någorlunda högt och fixerat fungerar det, men egentligen avskyr jag den typen av veckor. Jag behöver känna att jag ligger ett par steg före i tanken, men det är som att det inte går att planera bort en viss typ av stress.

Så fort jag fäster mina rågummisulor på trottoaren släpper allt, och jag flanerar sorglöst med uppfälld krage längs Stockholms gator. Jag brukar ofta inleda mina Stockholmsvisiter på Cappuccio, ett café längst inne i Gallerian, så även den här gången. Jag har alltid gillat Cappuccio. Förmodligen för att personalen har ett intensivt tempo som kombineras med en närvaro och smidighet, som för en lantis känns urban. Det är sociala kontaktytor som är korta och situationsorienterade, men ändå innehåller någonting, kanske värme. Jag sätter mig vid disken och beställer en kaffe och, ja, en dammsugare och det är full aktivitet i den rektangulära köksdelen. En av tjejerna som jobbar där verkar ha järnkoll på hela verksamheten. Hon delegerar, pushar och driver hela stället med en attack som är ruggigt imponerande och samtidigt får mig att känna mig väldigt gammal, väldigt trött. Vill du ha ett glas vatten också?

Mitt i ruschen kommer en liten tjej, mellanstadieålder, i rosa täckjacka och berättar att hon har tappat sin mobil, förmodligen när hon satt och fikade för en liten stund sedan. Jag tittar ner i kaffekoppen och tänker att det förmodligen inte finns någon vettig lösning på den situationen och att det enklaste för personalen nog skulle vara att säga, nej, om den inte ligger där du satt så är det nog ingen idé att försöka hitta den. Men den unga arbetsledaren nöjer sig inte, hon frågar efter hur mobilen såg ut, kollar snabbt om de andra i personalen har fått in någon mobil, frågar var hon satt och om hon vill låna telefonen för att ringa den, hon följer med tjejen till sittgruppen där hon hade suttit, vänder på dynorna, kryper på golvet, frågar de gäster som sitter där nu och ringer upp Gallerians väktare och förklarar läget med mobilen och väktarna kommer dit direkt och är lika trevliga och fina mot den mobillösa tjejen. De hittar ingen mobil men följer henne till en annan väktare som hon kan återkomma till för att se om den lämnas in under dagen. Mobilen är försvunnen men det tycks som att flickan i den rosa täckjackan ändå lämnar Cappuccio med lite lättare steg.

Jag reser mig och går, lämnar plats för andra och krånglar på mig jackan i folkvimlet. Tack för idag, hoppas du får en trevlig helg, ropar den unga caféföreståndaren som nyss har vänt upp och ner på ett café för att hjälpa en mellanstadieflicka som förlorat sin mobiltelefon.











Bortom vardagens smågriniga lunk

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Oct 01, 2013 23:21:07
Jag får via en välgörare tillfälle att gå på hockey och efter den själsliga smärta som J-Södras krampaktiga spel har åsamkat mig vill jag inte skruva upp mina egna förväntningar, utan intalar mig att HV kanske kan hitta ett grundspel som kan föra dem i rätt riktning. Jag tror inte att jag har varit på en HV-match någonsin som har haft en så blygsam publiktillströmning. Stora luckor gapar tomma, slipsarna stannar uppenbarligen hemma när det går knackigt för det egna laget, och klacken verkar desarmerad och ser lite vilsen ut. Framför mig sitter tre äldre herrar, som, som vanligt, sprider en svag men ändå klart kännbar lagårdsdoft omkring sig. De är mycket engagerade och en av de lätt grånade lantbrukarna skriker "Du är en usel idiot" med domaren i åtanke. Det är i och för sig en rätt allvarlig anklagelse, men den låter ändå tämligen vänlig i jämförelse med klackens ganska enfaldiga "domarjävel".

Tänk om en hel klass skulle resa sig och skrika "lärarjävel" åt mig. Jag tror att jag skulle börja gråta. Och det är kanske därför som jag aldrig har ansträngt mig att bli ishockeydomare.





« PreviousNext »