walkingbass

walkingbass

Sommaren som jag minns den III

ResaPosted by Bo Hellgren Sep 08, 2013 22:44:25
Jag har masat mig upp ur sängen, lämnar luftkonditioneringen och beger mig på promenad med stukad fot. Medelhavet på höger sida, framför mig strandpromenaden med palmer och längst bort berget med den botaniska trädgården. Det är en ganska varm morgon och jag linkar fram med lurarna intryckta och tycker att det är en ganska fin morgon. Även om det är precis i början av säsongen så är det en jämn ström av turister från hela Europa som söker sig mot den katalanska kusten. Inte minst är det ryska inslaget påtagligt, jämfört med hur det såg ut för åtta år sedan, när vi var i Blanes senast. De flesta ryssarna har anammat den västerländska stilen, och går egentligen inte att särskilja från skandinaver eller engelsmän, med sandaler, shorts och t-shirts med tvivelaktiga tryck Men den här morgonen är det annorlunda. Jag möter ett mindre sällskap av ryssar, och jag får känslan av att det är tre generationer som är ute och semestrar och de känner sig påtagligt vilse, på det där sättet som alla gör när man är på en ny plats, men det är också något annat. De är klädda i finkläder, gåbortbyxor och skjortor som ser så stärkta att jag kan känna hur de skaver i värmen. På fötterna har de skor som ser för varma ut och de är välkammade och prudentliga. Runtomkring vimlar det av turister som bara är klädda med sin egen bekvämlighet i åtanke. Spanjorerna själva är ju världsmästare på att se bekväma ut, i vilken hetta som helst. Vi andra anpassar oss så gott det går, och väldigt få verkar bry sig om hur de ser ut en morgon på strandpromenaden.

Jag promenerar vidare och inser att jag är illa berörd över det ryska sällskapets belägenhet, och att det bottnar i mina egna smärtsamma upplevelser av hur jag med begränsad framgång försöker hitta rätt klädsel till rätt tillfälle. Och inte minst i minnena av kontakten med de textila material som var mode när jag var barn och tonåring. Jag kan fortfarande få panikkänslor när jag tänker på stickiga, sträva byxor och skjortor som har passerat genom mina garderober. När jag tänker på en speciell polotröja som jag hade i högstadiet kan jag inte andas. Det är som att polokragen äter sig in i halsen. Den stryper mig sakta. Eller gabardinbyxorna som jag hade när jag var betydligt yngre. Det kliar över hela kroppen bara jag tänker på hur de rev i mitt känsliga skinn. Och jag finns fotograferad när jag är två, tre år gammal, jag har hängslen, fluga och kavaj och ett par byxor som har den textila strukturen hos ett rivjärn. Jag kan känna hur kavajen är alldeles för varm, hur den sticker och irriterar. Gåbortkläder. Det är fasansfullt.

Förmodligen är det därför jag hatar att ha smoking på mig, när jag spelar bas. Den där flugan som alltid hamnar på sned och trycker på adamsäpplet och byxorna som alltid är för varma inne, men kylskåpskalla utomhus.

Den absoluta känslan av onaturlighet.






En vanlig lördag i september

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Sep 02, 2013 19:23:12
Jag ägnar lördagkvällen åt att kompa en av de mer uppburna amerikanska elvisimitatörerna i en av länets nya bandylador.

Och det finns ett mönster som alltid återkommer när jag skall iväg på dylika evenemang. Först känns det rätt jobbigt när jag överblickar alla alternativa sysselsättningar som plötsligt framstår i ett gyllene skimmer. Sjunka ner djupt i soffan, se brittiska deckare på TV, röka pipa på altanen, läsa en bok, promenera planlöst i villakvarter av mexitegel, spela fotboll mot nioåringen och annat som fyller mina lediga lördagar med ett innehåll. Sen infinner sig alltid en stressperiod den sista halvtimmen då mitt minne plötsligt och obönhörligen sorterar upp alla saker jag måste göra innan avfärd. Stryka kläderna, kolla att basarna och all annan utrustning är packad, lägga i rätt noter i väskan och eventuellt äta något. Oavsett om avfärdstiden är 10.00 eller 22.00 är alltid den sista halvtimmen en mardröm. Resten av familjen brukar då hålla sig på behörigt avstånd för att (sannolikt) slå frivolter av uppsluppenhet när jag har lämnat huset. I regel sätter jag mig i bilen med en puls på tvåhundra, med kaffet som jag aldrig hann dricka i högerhanden. Strängt taget tror jag att jag har samma stressnivå som om jag skulle resa runt jordklotet i en finnjolle. Men så fort bilen rullar mot metropoler som Vetlanda, Ronneby eller varför inte Ödeshög så infinner sig ett slags lugn, som om det är dit min stressade själ verkligen vill.

Och plötsligt sitter vi där i ett omklädningsrum och ventilerar världsläget. Vi äter bristfällig pastasallad serverad ur en ikeaback bakom scenen, men hittar öl i marshallkylskåpet och det är rätt trevligt när producenten säger "tio minuter" och allt rullar igång.

Jag har en kontrabas mellan mig och Elvis. Det är allt.





Sommaren som jag minns den II

ResaPosted by Bo Hellgren Aug 25, 2013 20:14:32
Jag har promenerat en timme när jag slår mig ner och beställer en cafe con leche och en liten vatten. Det är fortfarande morgon, försäljarna börjar att plocka upp sina varor vid grönsaksmarknaden. En man backar in en lätt bedagad skåpbil, med en nonchalant precision.

Jag tänker att ingen i hela världen kan nå mig just nu.



Sommaren som jag minns den

ResaPosted by Bo Hellgren Aug 04, 2013 22:52:29
Vi reser till Spanien, igen, och sitter plötsligt på balkongen i Salou och anar i bakgrunden det ständigt pågående partajet som en ekande ljudkuliss, ungefär som i ljudläggningen av Sällskapsresan. Och vi sitter där och tittar lite undrande på varandra medan vi knaprar i oss de spanska kexen och chipsen. Vi är här nu, efter en lång resdag, med lunch och middagslur i Frankfurt och en tågresa från Barcelona som faktiskt är smått hysterisk med mängder av soltörstande européer som trängs mot södern. Vi står upp i en dryg timme innan vi lyckas administrera sittplaster till vårt lilla sällskap: undertecknad och M och 3 x J. Vi fångar en taxi och efter viss pappershantering landar vi i en fin lägenhet i ett lägenhetskomplex med låsta grindar, trevligt och ordningssamt på det spanska sättet. Det vill säga att det mesta fungerar bra, men att stället också är välsignat med vakter som måste vara sprungna direkt ur den spanska militärpolisens internutbildning.

Det är mycket lugnt på komplexet, och vi tar oss friheten att sitta på balkongen i den ljumma medelhavsnatten. Syrsorna kvirrar och en kall öl smakar aldrig bättre än så. Natt och en väntande sovmorgon in blanco, låt alla klockor stanna vi kan frysa bilden här ett tag, sommaren framför oss, här och nu, mindfulness och ja vad du vill. Men just i den njutbara overkligheten anar vi hur vakten i en grön självlysande väst lite oroligt scannar av området i jakt på potentiella fel och snart har vi en rätt skarp ficklampa rätt i våra nyllen och en ljus röst som på småknackig engelska förklarar att vi måste vara tysta efter klockan 24 och inte skall sitta på balkongen så sent. Vi ursäktar oss och släntrar in mot de väntande bäddarna.

Vår första semesterdag på plats besöker vi den jättelika nöjesparken Port Aventura, en ganska trivsam anläggning för en familj med barn i skiftande åldrar. Det är ganska mycket spanska skolklasser där, men det är alltigenom en trevlig upplevelse och vi delar upp oss i lite olika konstellationer under dagen, för att alla skall få sina lystmäten tillfredsställda. De två äldsta, 18 och 20, hastar i väg mot de lite tuffare åkattraktionerna, medan jag och M försöker att beveka nioåringens lite mer räddhågsna inställning till höjder och fart. Vi har en alltigenom trevlig dag, fram till det livsfarliga sista åket, då jag och nioåringen åker Cocco Piloto, en slags flygplan där jag får vika ner mina hundranittio centimeter på ett sätt som inte är särskilt värdigt. Vi åker i snigelfart och flamsar några meter ovanför mark och skall kliva av den lilla vagnen när jag missar ett minimalt aluminiumsteg och trampar snett. Det gör så ont att jag tror att foten är bruten, det flimrar för ögonen och jag börjar kallsvettas. Jag haltar ner och sätter mig på en bänk och försöker att linda foten med vad som finns tillhands. Semesterns första dag, en bruten fot, det kan inte vara sant. Det visar sig enligt min diagnos röra sig om en kraftig stukning och fotleden börjar se ut som en tennisboll. Jag knyter gympadojan så hårt jag kan och vi går sakta hem och det fungerar riktigt fint. Det som inte fick hända hände inte. Det är en bra sommar.







The green blues

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren May 13, 2013 23:58:20
Jag står omringad av andra medelålders män på ståplats på Stadsparksvallen, Sveriges vackraste fotbollsarena, och mitt tålamod tryter efterhand. Inte så mycket beroende på att spelet i Superettan består av 73% luftpastejer som dimper ner enligt ett slumpartat mönster, som det faktum att ståplatsläktaren alltid är befolkad av de självutnämnda experterna. Mannen på min högra sida säger minst hundra gånger (nej, jag överdriver inte) att Södra måste spela bollen "längs backen" och mannen nedanför mig beklagar sig högljutt över att det är så mycket inkast. En något udda infallsvinkel för en analys.


Men det är också i sanning rätt eländigt. Södra har så länge jag kan minnas varit laget som har lite för bra spelare för det spel de presterar. Och det är rätt ledsamt. Även om det den här kvällen ser stabilt ut defensivt, så går det inte direkt se några gnistor i anfallsspelet. Fantasilöst och några riktigt bedrövliga avslut från fina lägen. Det går att se att det finns potential, men den sista skärpan saknas i avsluten, och den kreativitet som Hrgota nu visar i Bundesliga, saknas helt i den svinkalla majkvällen. ÖIS imponerar än mindre.


0-0 och måndagsblues så att det räcker.



Rapport från medelåldern

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren May 07, 2013 22:06:15

Klockan är halv åtta på morgonen när någon knackar på dörren och, nej, jag har inte gått upp och nioåringen är god nog att öppna dörren. En mansröst berättar att han är här för att laga slingan till vår automatiska gräsklippare och frågar således nioåringen om geografisk guidning till klipparens laddstation, vilket hon är behjälplig med. Jag går upp, med gråten i halsen över den demolerade sovmorgonen, och lufsar ut i trädgården med halvknäppt skjorta och ser enligt senare vittnesutsagor ut som en uteliggare som anstränger sig för att klä sig hyfsat.

"Men det är ju Bosse" säger mannen och jag svarar att ja, det är det, och hälsar förvånat innan jag visar honom vad som är felet. Felet är att den entreprenör som grävde i vår trädgård för att vi skulle kunna få in fiber i huset, någonstans, oklart var, har grävt av slingan till vår gräsklippare modell självgående. Och här går det fint att ironisera över i-landsproblem, medelålders män i villa, graden av lathet, problem på hög nivå, medelklassens olidliga lättja eller i vilka associationsbanor nu era hjärnor månde skicka era tankar. Det hör inte hit. Det gör däremot det faktum att min hjärna arbetar på det högtryck den är kapabel till vid den aktuella tidpunkten, för att bestämma vem mannen som känner igen mig verkligen är. Han ser ut som en farbror i fyrtioåttaårsåldern och är klädd i kortbyxor. Jag letar bland gamla musikanter, föräldrar till elever, bekantas bekanta och är inne på avdelningen mycket avlägsna släktingar när det plötsligt händer. Det är något i hur han vänder sig om som direkt får mig att inse att det är M, en skolkamrat från grundskolan. Vi har gått i samma klass i sex år och polletten trillar ned med förstrött pling innan vi säger hej.

När vi ses senare på eftermiddagen, när han har hämtat erforderligt materiel, ber jag om ursäkt för att jag kopplade så långsamt och vi berättar lite osorterat om den mängd vatten som har flutit under broarna sen vi sågs sist för uppskattningsvis trettio år sedan. Det är tuggigt och rätt trevligt.

Hela mötet är overkligt; som att få ett telefonsamtal från det förflutna. Det är märkligt, men jag kommer ihåg hur M åkte skridskor när vi gick på mellanstadiet. Han flöt fram över isen, med en fart som jag aldrig hade sett, och ett rörelsemönster som var helt fulländat. Själv ansträngde jag mig för att anklarna inte skulle vika sig på det där mesiga sättet när han trixade med bandybollen samtidigt som han forsade fram på Furuviks bandyplan.

Han hittar felet direkt. Vi skiljs åt och jag tänker att jag borde ha bjudit på kaffe, men sätter mig med nioåringen och fikar på altanen.

På kvällen vill hon springa på tid runt huset, och jag tar tiden. Fjorton sekunder.

Steve Dobrogosz, Sofia Motettkör och Junekvintetten i Sofiakyrkan

MusikPosted by Bo Hellgren May 06, 2013 00:01:07

När Steve Dobrogosz inleder konserten i ett pianissimo singlar tonerna upp mot det välvda kyrktaket med en känsla av evighet. Inga mikrofoner, bara pianots akustiska klang och det personligt formulerade pianospelet som letar sig ut och samlas in i den stora akustiken. Kanske är det den känslan som dröjer sig kvar efter konserten; att Dobrogosz väver ett språk och formulerar en berättelse i sitt pianospel och sina kompositioner. Det är smakfullt och bländande vackert.

Tankarna går, kanske inte oväntat, associativt till Ellington men det finns också en mycket modern känsla i arrangemangen. Paradoxalt nog genom att Dobrogosz rör sig så fritt i traditionen. Det går att hitta spår av den gregorianska sången, konstmusik, amerikanska evergreens och emellanåt ett tonspråk och en voicing som kanske snarare bottnar i mer modern populärmusik.

Sofia Motettkör och Junekvintetten förkroppsligar Dobrogosz musik på ett tilltalande sätt, tycker jag. Trots att det finns en harmonisk pondus och kraft i arrangemangen är det musik som inte vinner på att göras för svulstig, och jag tycker att det som helhet finns ett tilltalande friskt sound och en slags slankhet i framförandet.

Det är helt enkelt förbluffande snyggt.

Pink Martini med Rufus Wainwright i Royal Albert Hall

MusikPosted by Bo Hellgren May 04, 2013 12:55:03

Royal Albert Hall är en byggnad som andas musik på ett högstämt vördnadsfullt vis, som i en varm och själfull katedral, men samtidigt vibrerar en känsla av något så gammaldags som mänsklig gemenskap och värme. Jag är inte mycket att ha ur ett socialt perspektiv, särskilt inte på engelska, men är snart i samspråk med en man från östeuropa som är i London på affärsresa och försöker övervinna hotelldöden. Jag låter bli att berätta att jag är en svensk lärare och deltidsmusikant som har kapat åt mig ett andningshål i tillvaron och är på jakt efter musik som skall limma ihop min lite trötta själ, eftersom det nog skulle låta konstigt i en affärsmans öron. Men vad vet jag?

På utsatt klockslag börjar Pink Martini konserten med ett instrumentalt nummer och Thomas Lauderdale presenterar därefter China Forbes, gruppens magnifika sångerska, som råkar fylla år den här dagen, och hela Royal Albert Hall stämmer upp i ett Happy birthday to you som sänder rysningar genom hela kroppen. Pink Martini är en underhållningsorkester som hittar sitt material i det som normalt avfärdas som klichéer. Romantisk musik, sirlig, ofta med dragning åt det latinamerikanska och ett lite odefinierat amerikanskt fyrtiofemtiosextiotal i arrangemang som är välorkestrerade och arrangerade på ett effektivt och välljudande vis. Det är en orkester som består av en hel stråksektion på fem personer, harpa, två blås, kompsektion och tre slagverkare varav en också är vokalist. Även om det ju faktiskt är femton man på scenen så är det imponerande hur mycket sound det går att krama ur sättningen. Stråksektionen låter stor i ljudbilden medan blåsarna mer används som färgläggning och karaktär än som sektion. Som helhet formar man sig kring ett amerikanskt ideal; ett amerikanskt schlagerideal om man så vill i en blandning av filmmusik, reklammusik och franska smäktande melodier från en svunnen tid. En del av materialet är eget, som bagatellen Sympathique, men lutar sig mot samma tradition av tillgänglighet och populärmusik i ordets mest egentliga betydelse, på ett ogenerat sätt. Och ja, konceptet är lyckat och hemligheten bakom framgången ligger i att Thomas Lauderdale och hans ensemble gör allt fullt ut. Man fyller hela tavlan av oförblommerad sentimentalitet och romantik och lyckas, inte minst tack vare Lauderdales charmerande disträa mellansnack träffa en överenskommelse med publiken som bär hela vägen hem.

Vid ett tillfälle i konserten bjuder Lauderdale upp de i publiken som vill dansa på scenen bakom bandet, men jag gissar att varken han eller Royal Albert Halls säkerhetspersonal hade gissat på det gensvaret. Folk tågar i långa led upp mot scenen och kastar sig över scenkanten. Det måste vara över hundra personer som stuffar runt bakom orkestern och säkerhetspersonalen sliter ont för att hålla ordning och blir samtidigt utskällda av bandets egna scentekniker för att den dansande publiken trampar ur kablar och välter stativ. Harpisten som sitter en halvmeter från det nyskapade dansgolvet ser en aning rädd ut. Inget av detta tycks bekymra Lauderdale som lite förvirrat frågar "Oh, are we in trouble?".

Kvällens nerv uppstår när Rufus Wainwright gästar på två låtar och hans version av Kitty Come Home är kanske trots allt kvällens verkliga behållning. I den här miljön framstår Wainwright som närmast bluesig och han framträder med en edge som skär som en svetslåga i den röda konsertsalen. Det är förstummande bra.

Klippet nedan är från en radioinspelning dagen efter konserten.

« PreviousNext »