walkingbass

walkingbass

Bad Soul Company på The Pheasantry

ResaPosted by Bo Hellgren Mar 08, 2013 12:35:28
Det är fredag kväll och vi kliver av tuben vid Sloane Square för att promenera längs Kings Road i Chelsea mot målet för kvällen, The Pheasantry, som är en restaurang i Pizza Express regi med en jazzinriktad scen i källaren. En ganska trevlig lokal där man hamnar nära scenen. Man kan boka bord, men bara så till vida att man blir garanterad ett bord, borden pytsas ut i den ordning gästerna anländer. Det kan med andra ord löna sig att vara i tid, så att man inte hamnar vid ridecymbalen i öronhöjd, eller får tillbringa kvällen med att titta in i basistens ända, vilket var ett äldre pars lott den här kvällen.

Jag har vid tidigare tillfällen varit på Pizza Express vid Dean Street i Soho och konceptet känns igen. Det är inte riktigt som att gå på Nefertiti eller Fasching, där man får vara nöjd om en måttligt engagerad servispersonal droppar förbi någon gång under kvällen. Här svärmar servitriserna kring bordet så fort du har satt dig och är måna om att du skall beställa något, om inte hela tiden, så ofta på ett nära nog påfluget sätt. Pizzan är förstås bra, inget du åker omvägar för, men idén med musik och mat i London är samtidigt något jag kan hantera vilken dag som helst i veckan året om.

Den kväll vi är där spelar Bad Soul Company, som enligt beskrivningarna såg ut att passa våra preferenser. Ett alternativ hade varit en palestinsk avantgardesaxofonist i Soho, men vi valde den breda vägen och lyssnar snart på BSC som består av sångerskan Rabia och ett band som är ojämnt men hyggligt. Det är soul, R&B och acid jazz i en ganska slick mix och kvällens drottning är Rabia, som är en enastående sångerska, med ett bluesigt uttryck som är så rätt i stilen och så kaxigt säkert att jag upptäcker att jag bokstavligen tappar hakan. Hon leder oss in i en vandring i Badus land och det är någonstans här jag börjar hallucinera och drömma om hur Rabia skulle låta med ett riktigt fullblodskomp. För bandet som helhet verkar inte vara bekväma med den avskalade akustiska milieu som lokalen erbjuder. Pianisten tycks av okända orsaker ersätta det traditionella rhodessoundet med lokalens flygel, och han är som pianist dessvärre inte vuxen den uppgiften. Hans lama anslag biter inte en gång under hela kvällen. Basisten spelar sönder drygt hälften av alla låtar, och står med ryggen mot hälften av publiken längst fram på scenen. Gitarristen är usel men tycks inte förstå sina begränsningar. Trummisen däremot är fenomenalt bra, nära magisk.

Om man då bortser från trummisen som helt har förstått att svänget i genren inte ligger i att spela mycket utan att hitta hänget och det komplexa i att leverera ett avskalat komp som får åhörarens öron att småputtra, så präglas bandet av ett slags musikhögskolefunkideal som får mig att rodna. Rabia hyllar sina musiker under hela kvällen, men jag vill ställa mig upp och skrika att du förtjänar ett så mycket bättre musikaliskt öde. Vid två gitarrsolon exponeras det faktum att musikerna inte alls bottnar i den tradition de verkar. Gitarristen exekverar två solon, tekniskt drivet, men med ett helt felorienterat tonmaterial till den ständigt närvarande mollbluesen och han seglar iväg i en tröttsam kromatik som inte fäster i en enda harmoni utan svävar som en missriktad missil och det blir än värre när han försöker uttrycka sig i den ystraste durighet jag har hört och det i låtar som dryper av blå månar och misslyckade försök att få lite stil på sitt vemod och sin livsleda och brustna hjärta.

Hjalmar Söderberg hade stått helt frågande till detta översvallande och okontrollerade uttryck. Och då är det fel.

Rabia, du är värd så mycket mer.