walkingbass

walkingbass

Charles Lloyd Quartet med Maria Farantouri på Barbican

MusikPosted by Bo Hellgren May 03, 2013 12:29:09
När jag försöker planera min resa med tuben stirrar jag på stationen Barbican som tycks ligga som ett mål bortom farbara vägar på kartan, ända tills jag förstår att jag måste åka till Liverpool Street och byta linje. När jag kliver ut ur underjorden så får jag promenera genom en biltunnel för att till slut nå fram till Barbicans huvudentré. Jag hinner tänka att det är som att förlägga ett promenadstråk i Södertunneln i Stockholm, och kanske säger det något om London. London blir London för att man befolkar stadens skrymslen med människor som är på väg någonstans.

Jag har varit på Barbican förut, men när jag kliver in kolliderar mina minnesbilder med mina sinnesintryck. Det som jag minns som något storslaget luftigt, är storslaget brunmurrigt, men engelskt genuint sympatiskt och välkomnande. Lokalen är välfylld med kanske uppåt 1500 personer, och det vilar något andäktigt i luften när Charles Lloyd gör entré med pianisten Jason Moran för en första avdelning med material från CD:n Hagar's song. Och det är ett anslag som träffar mina trötta trumhinnor som en sydvästlig vindpust. Lloyds rena, oförställda saxton och Morans pianospel som en röst, men också som två krafter som både kan brottas och springa sida vid sida. Moran har den moderna musikerns precision och kreativitet och han vandrar längs traditionens allé med Monk och Waller och den västerländskt klassiska musiktraditionen i en färgstark och mycket personlig förening. Det är musik för musikens skull och med Lloyds förmåga att röra sig mellan kontrasterna av lyriska melodier och tonspråket hos en man som under ett halvt sekel har rört sig genom hela den moderna jazzhistorien så är det en upplevelse bortom det som går att förklara; det som jag söker när jag lyssnar, en klangvärld och ett uttryck som bär bortom Londons avgaser och mig själv. När duon spelar Beach Boys God Only Knows för ett knäpptyst auditorium är det ett svindlande stycke musik bortom genrer och traditioner trots att det förutsätter en monumental lyhördhet för just det musikaliska sammanhanget hos de båda musikerna. Jag har hört hundratals misslyckade försök att göra jazz av den populärmusik, det här är musik bortom min förmåga att kritisera.

När basisten Reuben Rogers och Greg Hutchinson ansluter blir den akustiska situationen annorlunda, och ett råare och tuffare sound visar en annan sida av Lloyd. Det är fritt, dynamiskt och precis så far out som situationen tillåter; elektriskt, bitvis slamrigt, men framför allt vitalt. Hutchinson håller ihop bandet med ett trumspel som är sensationellt. Han smäller dit markeringar och spelar samtidigt med en musikalisk dynamik som får hela bandet att flytta sig i sidled.

När Maria Farantouri och Sokratis Sinopoulos till slut introduceras så rör sig konserten mot ett crossoveruttryck som jag emellanåt kan ha svårt för, men den här kvällen är annorlunda. Charles Lloyd uttrycker både musikaliskt och verbalt sin tacksamhet för det grekiska inflytandet på vår kultur och tycker att Grekland förtjänar royalties för sin betydelse för vår kultur. Det musikaliska mötet som är ett försök att återskapa en konsert i Aten 2010 är också lyckat. Kanske beror det på den tanke som välver sig över hela uttrycket. Farantouri som representant för den europeiska, västerländska musikens vagga och den amerikanska kvartetten som från ett helt annat hörn i världen har sina rötter i en lika ursprunglig tradition och som på ett teoretiskt plan ju har hämtat en del av sin musikaliska näring ur de antika idéerna om musiken. Det är hisnande.