walkingbass

walkingbass

Pink Martini med Rufus Wainwright i Royal Albert Hall

MusikPosted by Bo Hellgren May 04, 2013 12:55:03

Royal Albert Hall är en byggnad som andas musik på ett högstämt vördnadsfullt vis, som i en varm och själfull katedral, men samtidigt vibrerar en känsla av något så gammaldags som mänsklig gemenskap och värme. Jag är inte mycket att ha ur ett socialt perspektiv, särskilt inte på engelska, men är snart i samspråk med en man från östeuropa som är i London på affärsresa och försöker övervinna hotelldöden. Jag låter bli att berätta att jag är en svensk lärare och deltidsmusikant som har kapat åt mig ett andningshål i tillvaron och är på jakt efter musik som skall limma ihop min lite trötta själ, eftersom det nog skulle låta konstigt i en affärsmans öron. Men vad vet jag?

På utsatt klockslag börjar Pink Martini konserten med ett instrumentalt nummer och Thomas Lauderdale presenterar därefter China Forbes, gruppens magnifika sångerska, som råkar fylla år den här dagen, och hela Royal Albert Hall stämmer upp i ett Happy birthday to you som sänder rysningar genom hela kroppen. Pink Martini är en underhållningsorkester som hittar sitt material i det som normalt avfärdas som klichéer. Romantisk musik, sirlig, ofta med dragning åt det latinamerikanska och ett lite odefinierat amerikanskt fyrtiofemtiosextiotal i arrangemang som är välorkestrerade och arrangerade på ett effektivt och välljudande vis. Det är en orkester som består av en hel stråksektion på fem personer, harpa, två blås, kompsektion och tre slagverkare varav en också är vokalist. Även om det ju faktiskt är femton man på scenen så är det imponerande hur mycket sound det går att krama ur sättningen. Stråksektionen låter stor i ljudbilden medan blåsarna mer används som färgläggning och karaktär än som sektion. Som helhet formar man sig kring ett amerikanskt ideal; ett amerikanskt schlagerideal om man så vill i en blandning av filmmusik, reklammusik och franska smäktande melodier från en svunnen tid. En del av materialet är eget, som bagatellen Sympathique, men lutar sig mot samma tradition av tillgänglighet och populärmusik i ordets mest egentliga betydelse, på ett ogenerat sätt. Och ja, konceptet är lyckat och hemligheten bakom framgången ligger i att Thomas Lauderdale och hans ensemble gör allt fullt ut. Man fyller hela tavlan av oförblommerad sentimentalitet och romantik och lyckas, inte minst tack vare Lauderdales charmerande disträa mellansnack träffa en överenskommelse med publiken som bär hela vägen hem.

Vid ett tillfälle i konserten bjuder Lauderdale upp de i publiken som vill dansa på scenen bakom bandet, men jag gissar att varken han eller Royal Albert Halls säkerhetspersonal hade gissat på det gensvaret. Folk tågar i långa led upp mot scenen och kastar sig över scenkanten. Det måste vara över hundra personer som stuffar runt bakom orkestern och säkerhetspersonalen sliter ont för att hålla ordning och blir samtidigt utskällda av bandets egna scentekniker för att den dansande publiken trampar ur kablar och välter stativ. Harpisten som sitter en halvmeter från det nyskapade dansgolvet ser en aning rädd ut. Inget av detta tycks bekymra Lauderdale som lite förvirrat frågar "Oh, are we in trouble?".

Kvällens nerv uppstår när Rufus Wainwright gästar på två låtar och hans version av Kitty Come Home är kanske trots allt kvällens verkliga behållning. I den här miljön framstår Wainwright som närmast bluesig och han framträder med en edge som skär som en svetslåga i den röda konsertsalen. Det är förstummande bra.

Klippet nedan är från en radioinspelning dagen efter konserten.