walkingbass

walkingbass

Rapport från medelåldern

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren May 07, 2013 22:06:15

Klockan är halv åtta på morgonen när någon knackar på dörren och, nej, jag har inte gått upp och nioåringen är god nog att öppna dörren. En mansröst berättar att han är här för att laga slingan till vår automatiska gräsklippare och frågar således nioåringen om geografisk guidning till klipparens laddstation, vilket hon är behjälplig med. Jag går upp, med gråten i halsen över den demolerade sovmorgonen, och lufsar ut i trädgården med halvknäppt skjorta och ser enligt senare vittnesutsagor ut som en uteliggare som anstränger sig för att klä sig hyfsat.

"Men det är ju Bosse" säger mannen och jag svarar att ja, det är det, och hälsar förvånat innan jag visar honom vad som är felet. Felet är att den entreprenör som grävde i vår trädgård för att vi skulle kunna få in fiber i huset, någonstans, oklart var, har grävt av slingan till vår gräsklippare modell självgående. Och här går det fint att ironisera över i-landsproblem, medelålders män i villa, graden av lathet, problem på hög nivå, medelklassens olidliga lättja eller i vilka associationsbanor nu era hjärnor månde skicka era tankar. Det hör inte hit. Det gör däremot det faktum att min hjärna arbetar på det högtryck den är kapabel till vid den aktuella tidpunkten, för att bestämma vem mannen som känner igen mig verkligen är. Han ser ut som en farbror i fyrtioåttaårsåldern och är klädd i kortbyxor. Jag letar bland gamla musikanter, föräldrar till elever, bekantas bekanta och är inne på avdelningen mycket avlägsna släktingar när det plötsligt händer. Det är något i hur han vänder sig om som direkt får mig att inse att det är M, en skolkamrat från grundskolan. Vi har gått i samma klass i sex år och polletten trillar ned med förstrött pling innan vi säger hej.

När vi ses senare på eftermiddagen, när han har hämtat erforderligt materiel, ber jag om ursäkt för att jag kopplade så långsamt och vi berättar lite osorterat om den mängd vatten som har flutit under broarna sen vi sågs sist för uppskattningsvis trettio år sedan. Det är tuggigt och rätt trevligt.

Hela mötet är overkligt; som att få ett telefonsamtal från det förflutna. Det är märkligt, men jag kommer ihåg hur M åkte skridskor när vi gick på mellanstadiet. Han flöt fram över isen, med en fart som jag aldrig hade sett, och ett rörelsemönster som var helt fulländat. Själv ansträngde jag mig för att anklarna inte skulle vika sig på det där mesiga sättet när han trixade med bandybollen samtidigt som han forsade fram på Furuviks bandyplan.

Han hittar felet direkt. Vi skiljs åt och jag tänker att jag borde ha bjudit på kaffe, men sätter mig med nioåringen och fikar på altanen.

På kvällen vill hon springa på tid runt huset, och jag tar tiden. Fjorton sekunder.