walkingbass

walkingbass

Sommaren som jag minns den

ResaPosted by Bo Hellgren Aug 04, 2013 22:52:29
Vi reser till Spanien, igen, och sitter plötsligt på balkongen i Salou och anar i bakgrunden det ständigt pågående partajet som en ekande ljudkuliss, ungefär som i ljudläggningen av Sällskapsresan. Och vi sitter där och tittar lite undrande på varandra medan vi knaprar i oss de spanska kexen och chipsen. Vi är här nu, efter en lång resdag, med lunch och middagslur i Frankfurt och en tågresa från Barcelona som faktiskt är smått hysterisk med mängder av soltörstande européer som trängs mot södern. Vi står upp i en dryg timme innan vi lyckas administrera sittplaster till vårt lilla sällskap: undertecknad och M och 3 x J. Vi fångar en taxi och efter viss pappershantering landar vi i en fin lägenhet i ett lägenhetskomplex med låsta grindar, trevligt och ordningssamt på det spanska sättet. Det vill säga att det mesta fungerar bra, men att stället också är välsignat med vakter som måste vara sprungna direkt ur den spanska militärpolisens internutbildning.

Det är mycket lugnt på komplexet, och vi tar oss friheten att sitta på balkongen i den ljumma medelhavsnatten. Syrsorna kvirrar och en kall öl smakar aldrig bättre än så. Natt och en väntande sovmorgon in blanco, låt alla klockor stanna vi kan frysa bilden här ett tag, sommaren framför oss, här och nu, mindfulness och ja vad du vill. Men just i den njutbara overkligheten anar vi hur vakten i en grön självlysande väst lite oroligt scannar av området i jakt på potentiella fel och snart har vi en rätt skarp ficklampa rätt i våra nyllen och en ljus röst som på småknackig engelska förklarar att vi måste vara tysta efter klockan 24 och inte skall sitta på balkongen så sent. Vi ursäktar oss och släntrar in mot de väntande bäddarna.

Vår första semesterdag på plats besöker vi den jättelika nöjesparken Port Aventura, en ganska trivsam anläggning för en familj med barn i skiftande åldrar. Det är ganska mycket spanska skolklasser där, men det är alltigenom en trevlig upplevelse och vi delar upp oss i lite olika konstellationer under dagen, för att alla skall få sina lystmäten tillfredsställda. De två äldsta, 18 och 20, hastar i väg mot de lite tuffare åkattraktionerna, medan jag och M försöker att beveka nioåringens lite mer räddhågsna inställning till höjder och fart. Vi har en alltigenom trevlig dag, fram till det livsfarliga sista åket, då jag och nioåringen åker Cocco Piloto, en slags flygplan där jag får vika ner mina hundranittio centimeter på ett sätt som inte är särskilt värdigt. Vi åker i snigelfart och flamsar några meter ovanför mark och skall kliva av den lilla vagnen när jag missar ett minimalt aluminiumsteg och trampar snett. Det gör så ont att jag tror att foten är bruten, det flimrar för ögonen och jag börjar kallsvettas. Jag haltar ner och sätter mig på en bänk och försöker att linda foten med vad som finns tillhands. Semesterns första dag, en bruten fot, det kan inte vara sant. Det visar sig enligt min diagnos röra sig om en kraftig stukning och fotleden börjar se ut som en tennisboll. Jag knyter gympadojan så hårt jag kan och vi går sakta hem och det fungerar riktigt fint. Det som inte fick hända hände inte. Det är en bra sommar.