walkingbass

walkingbass

Slussen

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Nov 27, 2013 10:20:16
Jag är i Stockholm en bländande söndag förmiddag, kliver av tunnelbanan vid Slussen och bländas av den bleka solen. Det är kyligt och jag kliver in på McDonald's för att köpa en kaffe att värma mig med vid promenaden längs Skeppsbron. Bakom disken jobbar sex, sju stycken ungdomar, företrädesvis unga tjejer och kämpar en smula med att få beställningar och drycker rätt. Med gott humör och bubblande energi langas burgare och kaffemuggar ut till de väntande kunderna, när en medelålders man i moderiktigt skägg och en alldeles för varm och dyr dunjacka tränger sig fram i kön jämte mig. Det ser alldeles för varmt ut och jag hinner tänka att den där jackan måste vara mycket viktig för honom. En äldre dam som precis skall beställa påpekar i saklig men korrekt ton att det är hennes tur att beställa, varvid den moderiktige överhettade mannen fräser åt henne att han redan har beställt och betalat och att han ger fan i om det är hennes tur. Och han fortsätter att gå på om sin cheeseburgare som han tydligen inte är helt nöjd med och skäller ut den stackare som haft oturen att ge honom kaffe som inte är tillräckligt varmt för hans sofistikerade smak. När han har tillintetgjort den första av personalen är det som att hans hjärna kokar över under den ängsliga märkesmössan. Han kallar till sig skiftledaren och vill ha en mer uttömmande förklaring till varför saker och ting inte fungerar som det skall bakom disken. Skiftledaren, en kanske 20 år ung kvinna, behåller lugnet och är tydligen van vid att medelålders män med för varma dunjackor och löjliga märkesmössor tappar besinningen och ansiktet i bakfyllans våtvarma ångestpaket när barnen liksom struntar i att pappas dunjacka kostar en veckolön för personalen på McDonald's och den stora otillfredställelsen med livet som gnällgubbe inte kan döljas av en toppluva som är aldrig så moderiktig. Skiftledaren lyssnar leende på hans litania innan hon frågar om hon kan kompensera honom på något sätt. Och plötsligt är det som om mössan förstår att hans reaktion inte riktigt står i proportion till temperaturen på kaffet och han säger med lite lägre röst "Ge mig en extra cheeseburgare".

När det är min tur att köpa kaffe frågar jag skiftledaren: Hur orkar ni? Ni är verkligen stronga som håller humöret uppe. Hon ler och jag passerar snart Djurgårdsfärjan med en varm kopp kaffe i handen.