walkingbass

walkingbass

Valv, oändligt

ResaPosted by Bo Hellgren Jun 24, 2014 11:35:39
Det är ett privilegium säger kyrkvärden, men ni bör sitta kvar under hela samlingen, ungefär en timme. Vi tackar och blir placerade på en enkel, obekväm träbänk, några meter innanför kören i St Paul's Cathedral. Vi har fått den inplastade ordningen för evensong och försöker att hänga med så gott vi kan. Sitta, stå, sjunga. Från katedralens entré hörs ett aldrig tystnande sorl från turisterna som försöker att ta in valven, höjden, bråddjupet.

Kören sjunger Magnificat, och det är ett destillat av den sakrala musikens skönhet. Orgeln, manskören, med gossopranerna som är helt fria, helt orädda i sitt musicerande. De sjunger sina stämmor med den precision och renhet som många musiker bara kan drömma om. Det är musik som är helt omöjlig att värja sig mot och när körledaren slår av slutackordet hänger efterklangen kvar i en, två, tre, fyra, fem, kanske sex sekunder. Jag blinkar bort tårarna och tycker mig ana de tranströmerska valven som öppnar sig.

Efteråt frågar jag tioåringen vad hon tyckte. Jag förstår inte riktigt vad grejen är, svarar hon.