walkingbass

walkingbass

Torredembarra: 2

ResaPosted by Bo Hellgren Jul 27, 2016 00:43:23
Vi sätter oss i bilen strax efter nio på kvällen och åker norrut i skymningen. Det är en bländande vacker kväll när vi sveper genom det katalanska landskapet i god motorvägsfart, på väg mot Vilafranca del Penedès där M har snokat fram att en jazzfestival äger rum. Vi trasslar oss igenom vägtullar, rondeller och infarter och befinner oss snart i en bilkaravan vars enda syfte är att hitta en parkeringsplats. En hopplös och tidsödande expedition och GPS-tanten räknar om rutten så många gånger att jag vill döda henne med en slö kniv. Till slut får vi för oss att åka så nära festivalområdet mitt i den gamla stadskärnan som möjligt, och likt en hägring dyker ett parkeringshus upp där vi med ett skohorn och lite olivolja kan klämma in vår ospanskt stora bil. Vi behöver äta något innan konserten med Richard Bona, men det är tusen och åter tusen katalaner som sorglöst flanerar omkring. Till slut får vi ett bord på en italienare, men det är bara tjugo minuter kvar till konserten, vilket gör att jag får lämna M och J i en restaurang i en stad vi aldrig varit i med en from förhoppning om att ses vid parkeringshuset efter konserten. Jag ilar och tränger mig fram så långt det går i publikhavet, gissningsvis fyra tusen personer, och hinner precis dra ett djupt andetag innan Bona smyger i gång det afrokubanska groovet i den silkeslena natten. Det går inte beskriva Bona på något annat sätt än att han förkroppsligar musiken. Jag förstår inte ett ord av hans sånger, men han är musiken och det är obegripligt vackert, sofistikerat och briljant.

Tiden flyger i Bonas sällskap och mitt blodsocker är vid strumpkanten när jag stökar mig ut från konserten precis innan extranumret, ut i gränderna, där köerna till matställena är borta och pizzabagarna säljer halva pizzor för tre euro genom sina fönster. Jag frågar en ung flicka vad hon har för bitar kvar och hon berättar att det strax kommer en nybakad pizza med cuatro quesos, fyra ostar. Jag betalar fyra euro för pizzan och en cola och de starka ostarna briserar som ett fyrverkeri i min mun. Pizzan är tunn som ett hårt tunnbröd och det är en av de bästa måltiderna i mitt liv. På stående fot, en halv pizza i en pappersbit och en kylskåpskall cola. Publiken börjar lämna konserten, fylla upp de trånga gränderna, men jag går med lätta och lugna steg mot parkeringshuset.

På vägen hem kör jag fel i varje rondell, men det gör inget en svart, varm natt i Katalonien.