walkingbass

walkingbass

Ghostnote på Fasching

MusikPosted by Bo Hellgren Nov 20, 2018 00:27:04

När jag någon gång gör mig fri från vardagens gråaste sysslor, och ger mig av på äventyr, känns det som om förberedelserna och planerandet för att förutse alla eventualiteter är så omfattande att jag lika gärna skulle kunna vara borta ett år. Men på plats i bilen på väg mot lunch på en vägkrog och slutdestinationen Fasching infinner sig ändå den där lite barnsliga lyckan som blir bränslet ett par veckor.

Min gode vän B och jag bevistade för två veckor sedan Fasching för att se Ghostnote, en avknoppning av Snarky Puppy via trum- och slagverkarparet Robert "Sput" Searight och Nate Werth. Att säga att de delar musikaliskt DNA är en underdrift, ehuru deras spel är så organiskt att svänget får det att flimra för ögonen. Sväng är å andra sidan kanske inte nödvändigtvis är det bästa ordet för att beskriva deras samspel, för ibland söker de upp alla taktarters absoluta utkanter och tänjer på beatet så att resten av bandet tvingas, knuffas in i ett musicerande som nog måste upplösas i en blandning av absolut tunnelseende och dito frihet. Från sin trumstol styr Searight bandet med korta kommandon och nickar, budskapet vandrar vidare till de mest avlägsna delarna på scenen och det bara vibrerar i en musikalisk urkraft. Det går inte att beskriva, men alla hittar hem och det är som att alla står på tå för att fånga upp möjligheten att få en solorunda, eller bara en cue till nästa del i låten.

Vi såg Ghostnote första gången för ett knappt år sedan i Los Angeles. Det var en sällsam upplevelse med ett ännu större band. Då, förutom Werth och Searight: tre saxofonister, tre keyboardister, två basister, en trummis, en gitarrist. Alltså tolv personer på scenen på Zebulon, som stället hette. Det var en ännu mer oborstad och högljudd konsert än den vi fick uppleva på Fasching, där bandet var nerslimmat till en mer traditionell sättning. Något går förstås förlorat med det nedmonterade funkkollektivet, men jag tilltalas av den lite luftigare ljudbilden som bandet har på Fasching.

I bandet finns Mononeon, mannen som enligt uppgift var Prince sista basist. I LA hade han något som nog närmast får beskrivas som vägarbetarkläder, självlysande gulgröna. I Stockholm har han börjat vårda sitt varumärke mer, med en gnutta mer stylade kläder och en attityd mot publiken som påminner om den likgiltighet som Miles Davis kunde utstråla. Det är möjligen genialt, eller också bara onödigt. En jublande publik borde vara värd något mer än en avmätt nick efter sista extranumret? Möjligen speglar det mer min egen gammalmodiga inställning att musiken alltid är viktigare än byggandet av en persona. I själva verket vet jag inte något mer tröttsamt.

Men Mononeon har ett helt eget sound, ett lyriskt spel som limmar hop de lugnare låtarna och ett groove som nog bara går att hitta hos amerikanska basister.

I min värld var det en förtrollad kväll på Fasching.