walkingbass

walkingbass

Göteborg x 3

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Sep 06, 2010 10:45:33
En besynnerlig helg. Där Göteborg, Sveriges framsida har snuddat min vanligtvis rätt färglösa tillvaro tre gånger. Samtidigt som Zlatan spelar den vackraste fotboll jag sett på länge, som en koreograferad bollbalett, naturligtvis kompletterad med den hänsynslöst hårde Zlatan, som inte lägger sig ner utan helt enkelt flyttar på backarna och passar på att sätta dobbarna i en ungersk vad när han får en tackling i ryggen, ja, samtidigt, samtidigt pågår Doobidoo som jag inte brukar följa, men ser på i pausen, och det är trummistema. Mickey Dee och Kicken. Efteråt ser jag på den inledande intervjun med Mickey Dee och min haka faller ner till nyckelbenet och stannar där när jag bevittnar svensk television med brallorna nere i den mest utstuderade reklamkupp som skådats i public service. Mickey Dee börjar plötsligt att dela ut sina signerade trumstockar, gjorda av kamraten J i Gränna, som sannolikt ler sitt bredaste fabrikörsleende fortfarande. Hur gick det till?

Dagen efter, lördag, och jag inleder mitt liv som halvtidsstudent på Göteborgs Universitet. Samling 10.15 i lokalen L308 i byggnaden T och jag känner mig löjligt belåten när jag parkerar bilen femton meter från den dörr jag snokat upp på Google och möter ett universitet som är lika öde som tillvaron i Jersilds Efter floden. Jag letar efter salen L308 i huset T, och vem som helst borde inse det lönlösa i det projektet, men inte jag. Jag frågar en blek ung man som hänger i en soffa, han påminner om Jens Nielsen och vet ingenting, letar, frågar en äldre man som går omkring med högt uppdragna jeans och hängslen men inte vet, ingen vet, jag börjar bli varm, jag går upp till biblioteket och frågar och den äldre bibliotekarien har ingen aning och lämnar över till den yngre som skakar på huvudet med ett nej jag vet inte och det börjar bli en mardröm där jag rusar runt på univeristetsområdet i tropisk hetta och letar efter L och en ung dam pekar mot ett höghus och jag går dit med svettpärlor i pannan, det är fel och jag längtar redan hem, går tillbaka till Jens Nielsen som berättar att någon har letat efter mig, vem, hinner jag tänka, det är Döden som söker mig, och han talar om att han har blivit ombedd att visa mig vägen förbi näckrosdammen och efter att ha försökt bryta mig in i en privat läkarmottagning i fel hus, besinnat mig och vandrat vidare står jag utanför L100 med fuktiga hårtestar i nacken, men det finns ingen ingång, jag vandrar runt huset flera gånger och till slut ser jag en lektionssal där något verkar pågå, jag höjer min hand, jag dryper av svett och en kvinna vinkar och kommer och öppnar en osynlig dörr. Jag är inne. När hon tar min svettiga hand säger hon att det blev fel i utskicket. Vi skall inte vara i huset T. Jag vet, säger jag och sjunker ner bland läroboksförfattare och tjugotreåriga kvinnor med den där oförstört ambitiösa blicken. Den kvinnliga föreläsaren frågar om jag är Bo Gunnar. Jag öppnar fönstret tittar ner mot gatan, tar sats hoppar fyra meter, ner i en taggig buske, springer förbi näckrosorna och Jens Nielsen, sätter mig i bilen och åker. Mot havet.

Samma kväll, premiär på Här är ditt liv och Oldsberg lyckas lite bättre än vanligt med att intervjua Lena Endre; ändå sällar sig Oldsberg till sällskapet Anne Lundberg och Fredrik Skavlan på SVT. Oldsberg förmår inte heller att ställa sitt eget ego bakom ett genuint intresse för den intervjuade. Hursomhelst, kvällens klo är för egen del husbandet, befolkat med begåvade musiker från jönköpingstrakten, understödda av Ove Andersson, ursprungligen från Forserum, men framförallt en av landets absolut kunnigaste och svängigaste basister och de gör det fantastiskt bra. Nina Bjurenstedts arrangemang och det täta ensemblespelet ger ett helgjutet intryck med ett personligt sound och när Jaques Werup växlar över Vi i sång är det helt enkelt fenomenalt bra.