walkingbass

walkingbass

Björn Ranelid

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Jan 11, 2011 14:06:17
Tidningarna vädrar förstås Peter Englunds akademiblogg ut och in, ja ni vet, om hur han tycker att "Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas" apropå Ranelids medverkan i ett dansprogram, som jag för övrigt tycker är bedrövligt tråkigt. Det blir ju fånigt att som utomstående försöka avgöra vad som är rätt och fel i deras verbala handgemäng, men jag står som alltid, i utgångsläget, på Björn Ranelids sida.

Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker det är underligt att Ranelid i alla sammanhang lyckas uppröra författarkollegor och det litterära etablissemanget så fort han yttrar sig. Maja Lundgren blev så illa berörd att hon måste beskriva Ranelids egenheter i Myggor och tigrar och Ranelids relation till GW och Skugge är välkänd vid det här laget. Och nu Englund.

Vad är det som är så enormt provocerande med Ranelid att han måste chikaneras på ett så utstuderat sätt? Jo, han säger att han är bra, att han är omtyckt, att han drar folk, att han har skrivit många romaner, att det inte är så farligt att kliva ner från parnassen emellanåt. Dessutom är han ju pretentiös och han hymlar inte direkt med det. Han har ett språk som rätt ofta är som en svullen barockaria och ibland upprepande på ett nästan bedövande vis, som en sextiotalsschlager. Metaforerna duggar som ett vårregn i hans texter. Det var rätt länge sedan jag läste något av honom nu, och det kanske dröjer ett tag till, men jag tycker att det är trevligt, rent av festligt, att han bryter konventioner och inte sätter sitt ljus under skäppan. Och varför skulle någon vilja få honom att avhålla sig från skrivande? Vi lever i ett fritt land där man kan välja vad man läser.

Så Björn, den här är till dig. En annan tid, men samma rörliga fotarbete och uppriktiga attityd. James Brown.