walkingbass

walkingbass

Amy Winehouse

MusikPosted by Bo Hellgren Jul 28, 2011 00:04:34
Amy Winehouses musik biter, trots sin luftighet och tack vare att den reser sig som en mörk skugga ur den sötaste motownsoulen. När Tears dry on their own började spelas på radion tog det ett tag för mig att förstå att det så tydliga afroamerikanska uttrycket kom ifrån en tanig britt. Hela attityden, den hängiga timingen och det torra, nästan distanserade wailandet, känns fjärran annan populärmusik från UK.


Storheten hos Winehouse ligger i mina öron i hennes svärta, och kanske mer än något annat just i samspelet mellan hennes texter och den ganska snälla souldräkt hon och producenten Salaam Remi valde. I Svenskan kallar Lokko Tears dry on their own för en av hennes vackraste låtar. Jag instämmer. Låten visar också vilken musikalisk tradition hon rörde sig i. Låten är ju ända ner till Jamersons basgång arrangemanget och ackordföljden i Aint no mountain high enough och jag inbillar mig att jag hör en tuba som dubblerar basen, på samma sätt som i Babey Hueys Hard times. Aint no mountain är i original Marvin Gayes och Tammi Terrells innerligaste motowncredo, och har förvanskats bra många gånger, inte minst i filmen En värsting till syster II, men förvandlas med den nya melodin och texten till en rätt svart skildring av kärleken.

När sextiotalssoulen återskapas i covertappningar brukar det ofta resultera i muskelversioner där de kongeniala arrangemangen helt går förlorade. I den tappning Winehouse levererar finns luften, ljuset och gracen kvar i musiken och bryts varsamt mot hennes såriga röst.