walkingbass

walkingbass

Sorti?

Ge mig ett skäl...Posted by Bo Hellgren Jul 02, 2012 12:40:12

När Thorsten Flinck lommar iväg från scenen i Gränna hamn är det avslutningen på en mycket kort bekantskap. Och det känns sorgligt.

Repetitionen liknar inte något annat, inbegripande andningsövningar, nyckfullheter och ett språk som inte går att närmare beskriva, blandat med ett helt naket, sårigt uttryck där Flinck med sina slutna ögon går in i texten så att han placerar sig som ett utropstecken på textraderna. Han ger allt och passar på att i förbifarten läxa upp den rutinerade monitorteknikern, men saknar förmågan att se att det finns en korrelation mellan mikrofonteknik och monitorernas placering och det ljud han själv får tillbaka. Men. I några svindlande ögonblick närmar sig Flinck det maximala, det sårbara ögonblick när en människa förkroppsligar en text och en låt. Kanske essensen av det konstnärliga uttrycket. Det är hisnande.

I den sociala situationen med en publik är det emellertid helt omöjligt att avgöra vad som är Flincks sanna jag. För en artist är det inte helt oviktigt. Vad som i hans framträdande är orsakat av psykisk obalans, drogrelaterade problem, eller en helt oförutsägbar personlighet är omöjligt att avgöra. För Flinck beter sig, och tillåts bete sig, som det barn som kräver fullständig uppmärksamhet, som tillåter sig att säga det som råkar hamna längst ut på tungspetsen, och förutsätter därmed att alla i hans omgivning skall göra sitt yttersta för att förstå honom. Men väldigt få människor fungerar så, utan avfärdar honom snart som en konstnärlig snedseglare, en kommunikativ dissident. Det är sorgligt.

För när Thorsten Flinck gestaltar texterna fastnar raderna till och med i en medelåldrings trötta medvetande och jag kommer bära med mig den brustna röst som skickar ut Ted Ströms text i en evig omloppsbana:

här har du mitt liv
ett fniss i katedralen
ett fjun på kryss
på evighetens hav