walkingbass

walkingbass

Kind of Blue på Tivoli

MusikPosted by Bo Hellgren Jul 13, 2012 13:26:28
Lämnar Halmstad efter en spelning med det musikaliska kraftfältet Ruff, och tillbringar en dag i Köpenhamn. Strosar snart omkring på Tivoli med åttaåringen, och åker de attraktioner som vi enas om. Hon vill inte åka bergbanor, och jag avskyr saker som snurrar, men sitter ändå snart med bara ögonvitorna synliga i ett snurrande vikingaskepp som får mig att vilja lägga mig i fosterställning och bara dö en smula.

Efter återhämtning hamnar jag framför den stora scenen där pianisten Niels Van Loky, med sin trio och tre blåsare framför Miles Davis' Kind of Blue i sin helhet. Och jag blir omedelbart tveksam till om det är en särskilt bra idé, men försöker att lyssna med öppna öron. Kind of Blue är en skiva som oerhört många har en särskild relation till; den är dessutom mytomspunnen och har ett sound som fortfarande, femtio år senare, har en särskild fräschör. Det beror förstås på sammansättningen av musiker, men också på de minimalistiska arrangemangen, svalt och briljant orkestrerade. En fin introduktion till skivan finns på tuben.

Det är sex kompetenta musiker på scenen men det som skulle vara en hyllning, blir något helt annat i mina öron. De närmar sig Miles mästerverk med för mycket testosteron och explosivitet i bagaget. De tre blåsarna, Jesse Davis: altsax, Flavio Boltro: trumpet, Rick Margitza: tenorsax, excellerar i sina solo, och även om jag förstår tanken med att interpretera skivan på nytt, så går essensen i Miles musik åtminstone delvis förlorad. Flavio Boltro är en briljant trumpetare, men jag kan inte hjälpa att jag längtar efter de historier som Peter Asplund berättar i sitt trumpetspel.

En sak till. Konserten inleds med So What, kanske en av de mest välkända jazzlåtarna någonsin. Lyssna på hur originalinspelningen låter. Den svävar, den utnyttjar den modala jazzens främsta egenskap, att nå en total viktlöshet där musikerna placerar sig utanför de vertikala ackorden och istället breder ut sig i de horisontella linjernas eviga flöde. Paul Chambers basspel är ren magi på inspelningen, beroende på att han lämnar det stabbiga grundtonstänkandet och utforskar den doriska skalan genom sinnrikt snirklig kromatik. Jonathan Bremer fäster en grundton på varje etta och det bort det esoteriska, flyktiga.

Konstigt nog, låter originalinspelningen mer modern än hyllningen, drygt femtio år senare.