walkingbass

walkingbass

Cappuccio

ResaPosted by Bo Hellgren Nov 21, 2013 23:58:28
Jag åker till Stockholm och helgen som rätt länge har legat och glimrat som en oas i höstmörkret trängs ändå dagarna innan med känslan av att jag nog i själva verket inte hinner det här. Jag har befunnit mig mitt i en tvåveckorsperiod där det inte går att tänka längre än en dag framåt. Där man lever från lektion till lektion, från samtal till samtal, från uppsats till uppsats, från stavfel till stavfel. Så länge man kan hålla huvudet någorlunda högt och fixerat fungerar det, men egentligen avskyr jag den typen av veckor. Jag behöver känna att jag ligger ett par steg före i tanken, men det är som att det inte går att planera bort en viss typ av stress.

Så fort jag fäster mina rågummisulor på trottoaren släpper allt, och jag flanerar sorglöst med uppfälld krage längs Stockholms gator. Jag brukar ofta inleda mina Stockholmsvisiter på Cappuccio, ett café längst inne i Gallerian, så även den här gången. Jag har alltid gillat Cappuccio. Förmodligen för att personalen har ett intensivt tempo som kombineras med en närvaro och smidighet, som för en lantis känns urban. Det är sociala kontaktytor som är korta och situationsorienterade, men ändå innehåller någonting, kanske värme. Jag sätter mig vid disken och beställer en kaffe och, ja, en dammsugare och det är full aktivitet i den rektangulära köksdelen. En av tjejerna som jobbar där verkar ha järnkoll på hela verksamheten. Hon delegerar, pushar och driver hela stället med en attack som är ruggigt imponerande och samtidigt får mig att känna mig väldigt gammal, väldigt trött. Vill du ha ett glas vatten också?

Mitt i ruschen kommer en liten tjej, mellanstadieålder, i rosa täckjacka och berättar att hon har tappat sin mobil, förmodligen när hon satt och fikade för en liten stund sedan. Jag tittar ner i kaffekoppen och tänker att det förmodligen inte finns någon vettig lösning på den situationen och att det enklaste för personalen nog skulle vara att säga, nej, om den inte ligger där du satt så är det nog ingen idé att försöka hitta den. Men den unga arbetsledaren nöjer sig inte, hon frågar efter hur mobilen såg ut, kollar snabbt om de andra i personalen har fått in någon mobil, frågar var hon satt och om hon vill låna telefonen för att ringa den, hon följer med tjejen till sittgruppen där hon hade suttit, vänder på dynorna, kryper på golvet, frågar de gäster som sitter där nu och ringer upp Gallerians väktare och förklarar läget med mobilen och väktarna kommer dit direkt och är lika trevliga och fina mot den mobillösa tjejen. De hittar ingen mobil men följer henne till en annan väktare som hon kan återkomma till för att se om den lämnas in under dagen. Mobilen är försvunnen men det tycks som att flickan i den rosa täckjackan ändå lämnar Cappuccio med lite lättare steg.

Jag reser mig och går, lämnar plats för andra och krånglar på mig jackan i folkvimlet. Tack för idag, hoppas du får en trevlig helg, ropar den unga caféföreståndaren som nyss har vänt upp och ner på ett café för att hjälpa en mellanstadieflicka som förlorat sin mobiltelefon.












Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.