walkingbass

walkingbass

Torredembarra: 1

ResaPosted by Bo Hellgren Jul 17, 2016 13:22:26
Jag är vid Kataloniens kustremsa mot Medelhavet, samma hav som når stränderna i Nice, som förbinder Afrika med Europa och är en hägring om ett nytt liv och dödsfälla för de undermåliga flyktingbåtarna. Bilderna från nyheterna skaver bakom ögonlocken och det är omöjligt att värja sig mot dessa tankar när det djupblåa havet glimrar i junisolen. Jag försöker att inleda dagarna med en morgonpromenad, ibland med lurarna fulla av musik och prat, men oftast med de rullande vågorna som ljudtapet. En av de första dagarna möts jag av något som låter som en skolklass på friluftsdag, vilket också verkar vara fallet. De spelar fotboll på stranden i någon typ av turnering, iförda västar i självlysande färger. Det går inte att ta miste på allvaret i matchen, och ett av lagen briserar i eufori när de gör mål. Och på något avlägset sätt känner jag igen mig i den där hundraprocentiga fokuseringen där matchen, och kanske leken, är allt. Det helt oförstörda engagemanget och känslan av att vara helt uppslukad av samspelet och kampen. I vuxen ålder har jag snuddat vid den känslan i innebandy och badminton, men känslan som man upplever som barn ersätts av en lite allvarligare, och ibland lite grinigare kamp. Det här är ändå något helt annat. Ett vibrerande nu.

När jag gick i lågstadiet, trean tror jag, promenerade vår lärare med hela klassen från Attarpsskolan till Kyrkskolan för att vi skulle möta en annan klass i brännboll. Det var förstås mycket spännande, särskilt som ryktet om en av killarna i Kyrkskolan hade nått oss. En bolltrollare utöver det vanliga. Och vi spelar inne först, tror jag, och fröknarna står och räknar poäng för lyror och frivarv och en pinne för alla som är inne. De är mycket allvarliga och vi byter sida och pressar Kyrkskolans lag, som har ganska många ute vid konerna, när Calle ställer sig med det lilla brännbollsträt i sina händer. Han kastar upp bollen och sopar till den med en sån kraft och precision att alla bara stannar upp. Jag kan fortfarande för mitt inre höra ljudet av träffen, ett smack som ingen varit nära. Bollen flyger som en projektil, klyver luften och verkar segla ända till kyrkogården, innan någon längst bak börjar lubba med alla krafter för att rädda det som räddas kan. Calles klasskamrater verkar ha varit beredda och ramlar in, förkroppsligade poäng i frökens streckräkning. Efter matchen samlas alla runt fröknarna som förkunnar att deras räknande har lett till att Kyrkskolan har vunnit, med en eller några poäng. Det kändes som att livet saknade mening, att vi inte kunde sjunka längre ner. Allt var förlorat.

När jag som nybakad lärare, femton år senare, står med ett papper och en trubbig blyertspenna och försöker hålla reda på tid och poäng, inser jag att min barndoms brännbollsmatcher borde ogiltigförklaras. Det är nämligen helt omöjligt att hålla koll på lyror och alla de ungar som trillar in, bränns eller slår frivarv. Icke desto mindre förkunnar jag med halvmyndig röst att ena laget vann. En klassisk domarskandal.



Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.