walkingbass

walkingbass

Torredembarra 3

ResaPosted by Bo Hellgren Aug 07, 2016 23:51:16
En av de sista kvällarna i Torris, som vi lite vanvördigt kallar Torredembarra efter nästan sex veckor, anordnas ett foodtruckjippo med ett tiotal bilar och en scen där några band spelar. Det ser rätt trevligt ut och vi strosar in på den allmänna parkeringen som i några timmar blir plats för ett familjeanpassat festivitas. I USA är ju ofta foodtrucks en garanti för att det är bra käk till ett rimligt pris. I Spanien verkar det vara hyfsad, eller snarare godkänd, mat till ett lågt pris. Vi ställer oss i lite olika köer och står efter någon halvtimme med mat i händerna, men absolut ingenstans att sitta. Arrangörerna har strött ut lite plastbord och dito stolar, som de garvade spanska familjerna nu sitter och paxar medan någon i familjen agerar matbud. Efter några tafatta försök gör vi som några andra, och sätter oss helt enkelt på marken, vilket fungerar hjälpligt. Jag beger mig till den separata dryckesutskänkningen där man först får ställa sig i en kö för att köpa biljetter, som sedan en meter åt vänster skall omvandlas till dryck. Det finns några köer som går oändligt långsamt och sedan några mer anarkistiska försök att hänga runt disken, som i en bar ungefär. Jag ansluter mig till en av de kortare köerna som betjänas av en flicka, som betjänar kunderna i en slumpmässig ordning och som till slut verkar tycka att just den kön är så tråkig att hon överger den. Kvar står vi, ett tiotal personer, utan dryck men med biljetter och väntar på att någon annan skall tycka att vår kö förtjänar betjäning. När denna stund inte verkar inträffa upplöses kön och flera ställer sig runt disken, där en mycket energisk man istället bokstavligen slungar ut öl och läsk, han har en ganska bred sträcka där han fångar biljetter i en lika slumpmässig ordning. Här börjar min inre svenske ordningsman tala med allt högre röst om hur bristfälligt kösystemet fungerar, och hur hela matfestivalen präglas av ett enda manana. Då som först märker jag hur missnöjet börjar sprida sig i den lilla folksamling som fortfarande inte fått betjäning och de börjar läxa upp de som tränger sig, allt medan den stackars personalen fortsätter att lotta ut dryck. Till slut får jag min läskeblask och vecklar ner mina stela ben i en ställning som senare visar sig vara omöjlig att resa sig ur med bibehållen värdighet. Maten håller samma temperatur som luften: 28 grader.

På väg hem till Sverige övernattar vi i Celle i Tyskland, där det visar sig att en vinfestival äger rum. Vi släntrar dit i natten och är både hungriga och törstiga. Efter femton minuter sitter vi vid ett bord med lite enkelt käk. Jag går till stället som säljer öl med låga förhoppningar om att lyckas, men får direkt hjälp. Ölen kostar 3 euro och så får du lämna 1 euro i pant för glaset säger den unga dam som tappar upp en öl med en skummande krona. Jag låter den ljusa ölen skölja bort vägdammet och funderar ett ögonblick på spansk entusiasm och tysk effektivitet. Allt har sin charm, denna sommar som aldrig vill ta slut.






Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.